Vägen till ett författarskap

Riktiga Elsie är en egensinnig självbiografi, en vindlande bok som visar hur hennes romaner vuxit fram ut ett långt livs erfarenheter, skriver Monika Tunbäck-Hanson.

Efter älskade böcker som Nancytrilogin har det blivit dags för Elsie Johansson att ta itu med sitt eget liv. Hon gör det i Riktiga Elsie – en berättelse om vägen till ett författarskap. En vindlande bok som visar hur hennes romaner vuxit fram ur ett långt livs erfarenheter. Än synligare blir de biografiska sambanden när hon avbryter sin text och citerar dikter ur till exempel debuten Brorsan hade en vevgrammofon (1979).

Uppgiften hon tog på sig att skriva sitt liv med ”ett perspektiv som sträcker sig över 80 år” var mycket svårare än hon trodde. Hon drivs av nödvändigheten av att förstå, att vara sann mot sin egen upplevelse. Upplevelser som inte gör anspråk på att vara andras sanning. Det är inte heller sanningsanspråken som utgör problemen, menar hon, utan självanklagelserna, själva ifrågasättandet av ”mitt tilltag”. Men det handlar om troheten och förpliktelsen mot det tilldelade jaget.

Att utlämna, men inte i onödan namnge och peka ut, att reda ut och inte väja för det som är svårt. Allt det gör hon med en uppriktighet som gör Riktiga Elsie levande och – ja, just riktig. Varför blev allt som det blev: hennes långa allt olyckligare äktenskap med Bruno (hans namn var ett annat och han är död nu)? Han som ville förminska henne, hämnas för hennes styrka. Han som gycklade bort hennes litterära egenskaper. ”Jag växte, han kände sig krympa”. ”Var han då en jävel Bruno?” Nej, svarar hon.

När jag läser undrar jag förstås hur hon stod ut. Så mycket i relationer handlar om att bli sedd, att få eget utrymme. Hon fick inte det, men tog sig rätten. Skrivandet blev en ventil. Trots allt, trots uppbrott, nödvändig skilsmässa efter 55 års äktenskap upphörde hon ej att älska honom, men med medlidande och ömhet: ”Och jag bär honom inom mig, det kommer jag alltid att göra. Oavsett. Allting är försonat. Det som finns kvar är Sorg.”

Skildringen av deras äktenskap är en tragisk, och stark berättelse ur ett människoliv.

Lika stor plats som Bruno tar Elsies föräldrar. ”Deras personligheter, deras oförlösta relationer och slitsamma levnadsöden var mitt främsta gnagande tankeobjekt.” Det som driver henne att skriva är viljan att klarlägga samband, att analysera grunden för den hon blev och de vändningar livet tog.

I de sammansatta porträtten av föräldrarna brottas hon med allt som var svårt och inte begripligt för barnet Elsie. Hon fick kärlek och sagor av sin mamma. Hon blev sedd av sin far som sände henne till skolan. Hon gräver, lämnar ut, men sårar ingen, försöker bara förstå föräldrarnas relation, deras inbördes tystnad, deras oförmåga att visa varandra kärlek. Här finns alltjämt en vrede mot Fattigsveriges skamfyllda liv. Flyttarna mellan eländiga stugor, arbetslösheten, klassklyftorna, orättvisorna, slitet, hungern. Riktiga Elsie fick en liten släng av det Fattigsverige hon skildrat i sina romaner. Men hon fick riktig skolgång och förstår idag att nog tyckte systrarna att hon var särbehandlad. Svartsjuka, avundsjuka? Jo, hon hör undertonerna när arvet efter föräldrarna skiftas.

Elsie Johansson går husesyn både bildligt och bokstavligt talat, i miljöer, i barndomens stugor och liv. Så fint hon skriver om Lindalsstugan utdömd som människobostad, men fylld med värme och kärlek. Hon kallar stugan, där barnet Elsie bodde i fjorton år, för Diktens rum och författarskapets vagga. Hennes uppdrag som hon ser det är inte att ge en täckande och bred bild av det Sverige där hon växte upp. Men medan hon brottas med försöken att förstå reser sig ändå bilden av Fattigsverige och blir så ett tidsdokument.

Riktiga Elsie är en egensinnig självbiografi. Hon går mellan DÅ och NU – ett nu där Thore, mannen som hon idag delar sitt liv, är huvudperson. Hon skriver en ljus passage om deras kärlek och om vardagens glädje, delad med en älskad jämlike. De trettio åren på Kungliga Postverket däremot får inte så många sidor, men där var det bra nog. Mot berättelsens slut blir Elsie Johansson ordentlig och ger en tidtabell över viktiga händelser och tillstånd. Det är fyndigt gjort och bra för den som vill se i vilken ordning åren har gått.

Epilogen om mötet med Astrid Lindgren som aldrig blev av tål också den att läsas.

Monika Tunbäck-Hanson