Det svävar en doft av ett svunnet Göteborg över Agneta Pleijels självbiografiska roman Doften av en man (det luktar karl också). Boken är en fortsättning på Spådomen – en flickas memoarer (2015) som gjorde nerslag i författarens barndom och uppväxt.
I den nya berättelsen, som inleds 1960, är hon 20 år när hon bryter upp från Lund och flyttar till en omodern lägenhet i Haga. Hon läser litteraturhistoria, cyklar längs Avenyn, skriver uppsatser, snart också recensioner i Handelstidningen, äter ibland på Kometen och Vickan, köper böcker på Eckersteins och blir amanuens på institutionen. Några av den tidens akademiska profiler i Göteborg – som Kurt Aspelin och Erik Mesterton – nämns en passant liksom skådespelare som Thommy Berggren och Kent Andersson och författare som Magnus Hedlund och Claes Hylinger.
Fåordig om karriären
1968 flyttar hon till Stockholm, rekryterad till Aftonbladets kulturredaktion av Karl Vennberg, som hon senare efterträder som kulturchef. Hon lär känna samtidens främsta författare och börjar så småningom själv skriva skönlitteratur, först pjäser, sen lyrik.
Om allt detta, karriären, skriver Pleijel förvånansvärt fåordigt. Först blir jag besviken, vill höra skvaller. Vad sa egentligen konstnärer och intellektuella vid krogbord och inom institutionens väggar i 1960-talets Göteborg? Men det vore befängt att begära att en författare skulle ha skrivit ett helt annat verk; man får förhålla sig till den bok som faktiskt finns. Och i det här fallet rör det sig om en mycket läsvärd och välskriven sådan.
”När män ser tillbaka på sina liv är det karriär och arbete de fäster sig vid, intellektuella erövringar och framgångar. Jag uppehåller mig vid män och möjligen för mycket; det får ursäktas”, skriver Pleijel. Männen tar stor plats. Hon längtar efter närhet och bekräftelse och i sökandet efter den rätte sover hon med än den ene, än den andre. Ibland förälskar hon sig men blir ratad, känner att hon inte duger och sjunker ner i ett kaos av förtvivlan. Hon gör lysande karriär men kärlekslivet är en katastrof.
Frigörelse och jämlikhet
Pleijel följer sitt unga jag fram till 1980-talets början men de sista tio åren behandlas summariskt. I huvudsak utspelas romanen under 60-talet, ett decennium präglat av sexuell frigörelse och ökad jämlikhet, brukar det påstås. Men kanske var förändringarna trots allt inte så revolutionerande. Möjligen blev det lättare för män att få sig ett ligg eftersom kvinnorna förväntades ställa upp.
Samtidigt höll männen fast vid traditionella ideal: kvinnorna skulle sköta hemmet och inte göra sig märkvärdiga i arbetslivet. En del av den problematiken gestaltas i Pleijels roman, när hon beskriver såväl flyktiga som mer stabila förhållanden med olika män.
Med en befriande distans
Skildringen berättas huvudsakligen i tredje person, ur den unga kvinnans perspektiv, men då och då träder en äldre Agneta Pleijel in som ett kommenterande och klokare ”jag”.
Doften av en man är en djupt allvarlig, bitvis nästan smärtsam roman, men Pleijel har skrivit den med en befriande distans, med dämpad humor och varm omsorg om sina ord och gestalter.
