En välskriven men ganska lågmäld och mångordig thriller för den som vill slippa pirrande nerver och bestialiska skildringar av ond bråd död, tycker recensenten om Nära dig.
En välskriven men ganska lågmäld och mångordig thriller för den som vill slippa pirrande nerver och bestialiska skildringar av ond bråd död, tycker recensenten om Nära dig.

Välskriven brittisk thriller utan blod och våld

Roande läsning, tycker Johan Werkmäster om Lucie Whitehouses Nära dig.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Vad än förlaget påstår i sin reklam är den brittiska författaren Lucie Whitehouses nya roman Nära dig varken ”gastkramande” eller en ”nagelbitare”. Spänningen är av det mer dämpade slaget och skrämselfaktorn låg. Snarast rör det sig om en välskriven men ganska lågmäld och mångordig thriller för den som vill slippa pirrande nerver och bestialiska skildringar av ond bråd död.

Handlingen utspelas huvudsakligen i ett vintrigt Oxford, Rowans uppväxtstad. Hon bor dock i London sen tio år tillbaka när hon får beskedet att den ytterst framgångsrika konstnären Marianne Glass – hennes närmaste väninna under många år innan de plötsligt blev ovänner och kontakten bröts – har ramlat från ett tak och förolyckats.

ANNONS

Men Rowan vet att Marianne led av svår svindel och aldrig frivilligt skulle ha satt sin fot på ett tak. Kort därpå får hon ett brev från henne, postat dagen innan hon dog, med en enda mening: ”Jag måste prata med dig”. I akt och mening att ta reda på vad som verkligen har hänt beger sig Rowan till Oxford och börjar nysta i en allt märkligare och mer vittförgrenad historia.

Whitehouse är bra på att skildra miljöer – trots att jag aldrig har varit i Oxford kan jag se staden framför mig – och hon väver intrigen skickligt, lägger ut stickspår, förvirrar och förleder. Romanen är väl inte direkt någon bladvändare men man läser vidare, vill veta hur det går, eller snarare vad som har skett. Vad hände, inte bara häromsistens kort innan Marianne föll från taket utan också för ett decennium sen när deras vänskap upphörde så abrupt?

Berättelsen sätter knappast några djupare spår men läsningen fängslar för stunden. Liksom många andra tidsfördriv skapar den dock ett styng av dåligt samvete. Borde jag inte ha ägnat dessa timmar av läsning åt något mer angeläget? Men kanske bör man inte oroa sig för att man understundom låter sig roas.

ANNONS
ANNONS