Bokserien Svenska tonsättare som ges ut av Kungliga Musikaliska Akademien har hittills varit en helmanlig historia. Skriven av män om män, tills för något år sedan då Sara Norling blev första kvinnliga skribent till boken om tonsättaren Daniel Börtz.
Det är nästan lite pinsamt att det dröjt ända till 2018, året som också är föreningen Kvasts (Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare) tioårsjubileum, för att man skulle porträttera en kompositör som dessutom är kvinna. För Karin Rehnqvist är en av våra mest spelade, uppskattade tonsättare. Såg du på kronprinsessan Victorias bröllop på tv så har du till exempel hört hennes Hymn för kör, orkester och sopran. Och om någon ska vara först ut så är det just Rehnqvist, som varit tidigt ute med så mycket annat: den första kvinnliga studenten på Kungliga Musikhögskolans tonsättarutbildning, den första kvinnliga professorn på samma ställe. Och inte minst grundare av Kvast, denna förening som faktiskt ändrat det extremt ojämlika svenska konstmusiklivet i grunden.
LÄS MER:Fallisk flöjt blir feministisk Ocarina
För tio år sedan kunde en svensk, manlig konserthuschef fortfarande referera till kvinnliga kompositörer som ”men vi har ju några flickor här, vad heter de nu igen?”. På riktigt. Det skulle man inte kunna idag när akademier rasar ihop lite varstans i det svenska kulturlivet.
Och det som är så roligt med den här boken är att bilden av Rehnqvist som den präktiga tonsättaren, hon som ”håller på med körer och kulning och, ja, folkmusik och sånt”, ställs lite på ända.
Per F Broman har nämligen skrivit något av en musikvetenskaplig bladvändare med cliffhangers i slutet på varje avsnitt som gör att man vill veta mer hela tiden. Det är lättläst och om det någon gång känns lite akademiskt duktigt – nästan ofrånkomligt i den här typen av bok – så är det på ett sätt som skapar trygghet i läsningen, att jobbet är gediget gjort.
Här får man till exempel läsa om Rehnqvists otippade satsning på snuskiga folksånger med Stockholmskören Stan’s kör under det tidiga 80-talet och om hennes närmast skrämmande förmåga att skriva musik som förebådar och ackompanjerar mänskliga- och naturkatastrofer: Estonias förlisning eller 2004 års tsunami som Rehnqvist med familj själva såg på plats i Thailand. Stycket Day is here! för kör och stråkorkester som uruppfördes i somras är för nytt för att vara med i boken men innehåller en bön om regn som sammanföll otäckt lägligt med den torraste skogsbrandsommaren i mannaminne.
De som har kompositören Karin Rehnqvist som Facebookvän vittnar om en tonsättare som till skillnad från andra sällan postar om de priser hon fått trots att hon fått fler utmärkelser än de flesta. Fokus ligger snarare på fjällvandringar och barnbarn.
LÄS MER:Omvärdera Wagner och släpp fram annat
Vad säger det om en av våra mest spelade komponister idag? Tja, att hon varken har eller vill ha en image av Beethovenskt geni. Hon är en i bästa mening folklig kompositör – folkmusiken finns hela tiden där som en samtalspartner, som ett material. En tonsättare som ser på komponerandet som ett hantverk, ingen ”gudaingivelse”. Och det är befriande. Det är på riktigt inkluderande. Det visar att komponerande kräver sin begåvning och sitt flit, men att det faktiskt också är något för alla.
