Uppror med våldsam livskraft

Ett häpnadsväckande bildspråk för tankarna till helvetesskildraren Bosch, men hos Nina Bouraoui finns ingen kompletterande himmel, skriver Cecilia Nelson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Den lysande fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui debuterade 1991 med Förbjuden betraktelse, en roman om en muslimsk flickas uppror mot kvinnoförtryckande traditioner. Intet liv kom året därpå och här växer ännu en plågad flickas revolt – denna gång i en katolsk miljö – till ett grandiost förnekande av allt som kan kallas liv. Det är som om den namnlösa jagpersonen lägger till ett ”tack och lov” till Edgar Allan Poes klagande ”aldrig mer” i dikten ”Korpen”.

Intet liv har hunnit få klassikerstatus och nu ges den ut igen i Jonas Wicktors fina översättning tillsammans med ett initierat förord av Jenny Högström. Boken är en rasande, morbid hyllning till ”damen klädd i knotor” som tidigt blir flickans enda bundsförvant i en värld där hon utsätts för misshandel utan att Gud, ”den omänsklige”, lägger fingrarna emellan.

ANNONS

Precis som den tonåriga Marie i Om lycka får hon rykte om sig att vara farlig. Hon klämmer ihjäl djur, orsakar en drunkningsolycka och deltar som levande död i en allegorisk dans med de nyligen begravda på kyrkogården där hon bosatt sig.

Jagets outhärdliga smärta och själväckel bränner till redan i första scenen bland gravarna då hon låter en flugsvärm ta för sig: ”Den bevingade flocken lämnar synfältet, hoppar jämfota på näsbenet, gräver sig ner i näsborrarnas korridorer, kryper motströms uppför mynningen och faller sedan ner igen likt en klumpig, försummad flicka.”

Intet liv är lika mycket ett diktverk som en roman. Det häpnadsväckande bildspråket, med sin infernaliska precision och kryllande mångfald, kan föra tankarna till helvetesskildraren Bosch, men hos Bouraoui finns ingen kompletterande himmel, trots att hänvisningar till Dantes Den gudomliga komedin glimtar förbi.

Den franska originaltiteln Poing mort (död knytnäve) anger att huvudpersonens uppror bara kan realiseras i döden. Bouraouis text har däremot en våldsam livskraft.

ANNONS