När John Updike dog 2009 hade han bakom sig ett långt och kolossalt produktivt författarliv med ett sextiotal verk inom olika genrer – romaner, noveller, dramatik, essäer, litteraturkritik. Något som också alltid nämns i de biografiska notiserna är att han är en av de få som vunnit Pulitzerpriset två gånger – för Haren är rik 1982 och Haren vilar 1991. Updike följde sin huvudperson Harry ”Haren” Angstrom under fem decennier, från relativ ungdom till åldrande och död, men det är med Haren springer man ska börja, med den unge Harry som en kväll kommer hem till den trista lägenheten och hittar hustrun småberusad framför tv:n och inte kan hindra impulsen att fly från alltsammans. Romanen tillhör de smått legendariska genombrottsverken och det som slår mig medan jag läser är inte bara hur bra den är utan också hur suveränt den unge författaren (Updike var tjugosju när boken kom ut 1960) behärskar sina uttrycksmedel. ”Den stora amerikanska romanen” är ett begrepp som använts så ofta att det nästan förlorat sin mening, men här passar hatten.
Vem är Harry Angstrom, den före detta baskethjälten från high-school som nu försörjer sig på att demonstrera hushållsapparater och känner sig gammal vid tjugosex, är han en genomsnittsamerikan, ett offer för den amerikanska drömmen eller en särling i den lilla staden, är han en knöl eller ett helgon? Han är lite av alltihop, pendlande mellan sitt sökande efter en djupare mening, sin sexuella drift och det tvång som ligger i anpassning till den sociala normen; han blundar för normen men tappar inte taget om den, och hur misslyckat han än finner äktenskapet återvänder han till det. Hans springande för honom aldrig särskilt långt, bara till en upprepning av det han redan lämnat, men det som gör Haren speciell är att han mitt i allt elände han ställer till med ändå har något som lyfter honom över den blinda anpassningen, en sorts vision om ”något annat”. Och de som möter honom förstår det.
På omslaget till den svenska nyutgåvan syns en bil och en väg, men det här är ingen road-movie och Harry är inte på drift i kerouacsk mening. Istället kör han helt prosaiskt vilse och återvänder till hemstaden där den första kvinna han möter får bli hans nya kärlek, men om man lämnar fru och barn åsamkar man lidande, friheten man tar sig rätt till kostar något för andra, på denna konflikt finns ingen lösning. Harry, som är så ung men redan känner sig gammal, vänder sig typiskt nog till sin gamle baskettränare för vägledning, men denne har bara en sak att säga: att man måste försöka undvika lidande. Prästens budskap att man måste göra sig förtjänt av förlåtelse är en variation på samma tema och Haren försöker ta emot deras ord, trots att inget i hans verklighet stämmer överens med orden.
Och sedan, vad gör han sedan? Han springer och fortsätter att springa, följd av Updikes rika prosa som inte bara på ett alldeles eget sätt beskriver alla detaljer i det yttre utan med samma lätthet avslöjar det som finns under människors tankar och handlingar, de dolda motiven som vrider om handlingarna några grader utan att vi vet om det. Haren är kanske ingen ovanlig människa men han blir det tack vare Updikes språk som aldrig sviker, som ser allt och kan beskriva allt och i någon mening gör det begripligt. Det är ett språk som lever från första till sista sidan, och genom det får också Harry Angstrom evigt liv.
