Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

UNNI LINDELL: Honungsfällan

Unni Lindell är en av flera duktiga norska deckarförfattare som hittat en trogen läsekrets i Sverige.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

I sjätte romanen om Cato Isaksen väljer Unni Lindell att lyfta fram den medelålders Oslopolisens sämsta sidor: Isaksen tror sig vara på väg att bli sidesteppad på jobbet och intar en grinig, grälsjuk, kvinnofientlig attityd. Han retar sig till vansinne på sin nya, påtvingade kollega Marian Dahle, och han avskyr hennes hund (en boxer). Personliga vendettor skymmer mordutredningsblicken, följderna blir katastrofala.

Honungsfällan är, som alltid från Lindell, en solid deckarroman med en väl avvägd balans mellan Isaksens privata problem och polisarbetet. Tidigt utkristalliseras en misstänkt gärningsman. Sambanden mellan en bortrövad pojke och en mördad ung, lettisk kvinna är emellertid mer komplexa än vad som först verkar vara fallet.

Att det mesta i deckarväg från Norge håller hyfsat hög klass har naturligtvis att göra med att bottenskrapet aldrig blir översatt och utgivet på svenska. Lindell skriver i traditionell spänningsromanstil, hon har ett öga för vardagsdetaljer och känsla för nyanser i språket.
Kraftigt överlastat blir det på slutet, när spänningen och våldet stegras. Författarens lilla egenhet att kursivera alla ord som skall betonas snarare stör än förstärker läsupplevelsen.