Första gången Pelé såg sin pappa gråta var när Brasilien förlorade VM-finalen mot Uruguay 1950. Ingen hade kunnat tänka sig en sådan händelseutveckling och än idag säger sig Pelé få gåshud när han minns hur segerjublet kom av sig, fyrverkerierna slocknade, bilhornen tystnade och karnevalen tog slut. Den nioårige Pelé klev in i ett hus som var skrämmande tyst. Kring radion satt de vuxna, stela och frånvarande som zombies.
"Brasilien förlorade, Brasilien förlorade", var det enda pappa Dodinho fick ur sig när sonen frågade vad som hänt.
"En vacker dag skall jag vinna VM åt dig, pappa. Var inte ledsen", tröstade han.
Pappan Dodinho förklarade tidigt att de två viktigaste egenskaperna för en fotbollsspelare var att spela bra och att ha massor av tur. Men tur var något Dodinho saknade. Han hankade sig fram som spelare, ständigt skadad, utan några stora framgångar. Det var en fattig familj och Pelé (eller Edson som han egentligen heter) hjälpte till med försörjningen genom att putsa skor. Men all fritid ägnade han åt att spela fotboll. Pojkarna i Bauru bildade ett lag, 7 de Setembro, och lyckades få ihop tröjor och byxor genom att stjäla jordnötter som de rostade och sålde. Som så många andra lag saknade de skor och deras fotboll bestod av en klump hopsnörda strumpor.
Snart fick gamle fotbollsstjärnan Waldemar de Brito syn på Pelé och värvade honom till pojkklubben Baquinho, därefter juniorlaget Santos. Inför resan till Santos sydde hans mamma ett par långbyxor och det var första gången i sitt liv som Pelé bar ett sådant plagg.
Den 29 juni 1958, åtta år efter den ödesdigra matchen mot Uruguay, sprang den kortväxte Pelé ut på Råsundas gräsplan för att möta Sverige i VM-finalen. Han gjorde två av målen och var med ens en storstjärna, bara sjutton år gammal. När planet landade i Brasilien togs han emot som en hjälte och hans liv var förändrat för alltid.
Som spelare i Santos och senare Cosmos skulle Pelé komma att göra mer än 1 300 matcher och nästan lika många mål. En av hans bästa matcher var i klubbkuppen 1960 när Santos mötte favoriterna Benfica i Lissabon. Benficasupportrarna var så säkra på segern att de redan hängt upp skyltar med texten: "Benfica: Världsmästare". Pepe slog en crossboll till Pelé som gjorde mål. Strax därefter dribblade han förbi fem spelare och lade en rökare i högra krysset.
Till och med Benficas fans hurrade. Efter halvlek tog han sig förbi tre spelare och passade Coutinho som gjorde mål nummer tre. Matchen slutade 5-2 efter ytterligare två mål av Pelé.
Utanför planen har Pelés liv kanske varit mindre lyckosamt. Hans första äktenskap gick i kras, katastrofala affärer och dåliga rådgivare höll på att göra honom helt bankrutt, och sonen Edinho hamnade i fängelse för narkotikabrott.
Det är en bra och rättframt enkel ton över den här självbiografin. Man får nästan känslan av att sitta och prata med denne hjälte. Utan krumbukter slår Pelé på fullaste allvar fast att hans föräldrar var fullständigt felfria. Och stolt berättar han om sina egendomar runtom i världen och ranchen där han rider med sina barn. Han talar glatt om att han har köpt en hel våning i världens högsta vertikala begravningsplats, ett torn där han och hela hans släkt skall begravas.
Kanske är det så att de verkliga underbarnen - oavsett om de finns i sporten, konsten eller matematiken - inte kan bli riktigt vuxna. Som om de är tvungna att på något sätt skydda sin ursprungliga ingång och glädje till värvet för att behålla sin briljans.
Hela boken om Pelé ekar i alla fall av en längtan tillbaka till pojklivet. Han erkänner att han alltid bär med sig en leksak från barndomen, en träsnurra, som han brukar leka med när han är ensam. Det är nästan som om han blundar för att livet ständigt går in i nya skeden. När sonen Edinho hamnar i fängelse önskar Pelé att han kunde hålla sin egen pappa i handen och få hans råd om vad han skall ta sig till.
Efter VM-segern 1958 var Pelé tillbaka i Bauru. Han fick syn på några pojkar som spelade boll och frågade om han fick vara med. Vad skulle de svara? Pelé tog av sig långbyxorna och skorna och hoppade in, barbent och barfota igen. Han behövde antagligen påminna sig själv om glädjen, inte i att vara barfota, utan om glädjen i att spela fotboll.
