Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/2

Ullgarn som ser ut som akvarellmåleri

Britt-Marie Hanssons konst förmedlar en ändlös, tyst bildvärld, skriver Boel Ulfsdotter som sett hennes utställning.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konst

Veckans galleri
Britt-Marie Hansson
Göteborgs Konstförening
t o m 10/9
 

Göteborgs Konstförening inleder hösten med en separatutställning av textilkonstnären Britt-Marie Hanssons bildvävar. När jag promenerar genom galleriets olika rum inser jag hur mycket deras rymd och luftighet betyder för den lyckade exponeringen av hennes verk. Här finns framför allt plats för ett betraktande på avstånd, samt en möjlighet till jämförande överblick, vilket spelar en stor roll i sammanhanget.

Vid första mötet verkar Britt-Marie Hanssons bildvärld helt enkelt vara företrädesvis monokrom. Antingen lämnar man det där och går vidare, eller så står man kvar och tittar lite längre. Först då framträder de invävda nyanserna och spåren av en berättelse blir tydliga. I enstaka fall övergår det hela sedan i ett frimodigt berättande om badstugor på en sandstrand, eller husen som kantar gatan om natten. Oavsett vad man väljer, upptäcker man snart att det råder en absolut tystnad i hennes verk. 

Stannar man ytterligare lite längre lägger man märke till verkens påtagliga materialitet och jag funderar länge på exakt hur man väver samman ullgarnet för att de nyanser skall uppstå som får det att se ut som akvarellmåleri. Det borde inte vara möjligt, men Hansson gör det. Upptäckten av detta får en att plötsligt vilja ta ett steg framåt och nagelfara denna känsliga sammanvävning i närbild.

Just gobelänger utgör enligt min mening ett av de yppersta uttrycken för ”slow art”, både vad gäller skapandet av dem och hur man bör betrakta dem. Utan att skryta, innebär det att en svart sfär mot en indigoblå botten under långsam betraktelse blir till något mer än vad det i förstone ser ut att vara. 

Hanssons konst förmedlar en ändlös, tyst bildvärld och detta ger sig framför allt till känna i dessa verk mot mörk bakgrund. Det är inför dem som blicken allra ivrigast söker efter en berättelse, ett sammanhang, eller åtminstone en ledtråd. Och de finns där, som spröda spår eller abstrakta konturer, oftast i vitt eller svart. Var är vi någonstans? Verkens titlar svarar genast; i rymden, på väg bort, om dagen, om natten, mot nya möten. Fågelperspektiv mot jorden, en röd sol där borta, en grön oas att drömma om. Allt detta inbjuder Hanssons bildvärldar till – om man bara tar sig tid. Gör det!