Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ulla Britta Ramklint | Hon kom att kallas Den heliga

Hon var en av Sveriges mäktigaste, mest fascinerande, kvinnor. Strindberg kallade henne ”härsklysten” och ”fjollig”. Birgitta Birgersdotter förblir gåtfull i Ulla Britta Ramklints allt annat än traditionella biografi, anser Lisbeth Larsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Biografi

Biografi

Ulla Britta Ramklint

Hon kom att kallas Den heliga

Ellerströms

Hon kom att kallas Den heliga lyder den suggestiva titeln på Ulla Britta Ramklints bok om Birgitta Birgersdotter. Det är också en fascinerande bok om en fascinerande kvinna.

Birgitta Birgersson gift Gudmarsson utövade i kraft av sina uppenbarelser en enorm makt i det sena 1300-talets europeiska politik. Hennes nedtecknade uppenbarelser tillhör den tidigaste svenska litteraturen. Knappt två decennier efter sin död som inföll 1373 blev hon helgonförklarad. 1999 blev hon utsedd till Europas skyddshelgon av påven Johannes Paulus I. Kanske har det aldrig funnits en mäktigare kvinna i vårt land.

Hon har alltid varit en gåta. En nagel i ögat på många under sin levnad. En tillgång för andra. Förtalad av åskilliga efter sin död. Martin Luther kallade henne ”Die Tolle Brigit”. Strindberg menade att hon var härsklysten, fjollig och högmodig. Men hennes verk har överlevt allt förtal.

Ulla Britta Ramklints lilla vackra bok är dock ingen biografi i sedvanlig mening. Om man väntar sig sakupplysningar och förklaringar blir man besviken. Den heliga Birgitta behåller i denna bok sin gåtfullhet. Det är snarast så att den växer alltmedan man läser. Hur kom det sig att denna flicka, visserligen av folkungaätt, men ändå en bland många kunde få en sådan enorm makt? Ramklint blir svaret skyldig. Kanske är det meningen.

Den var henne inte given. Snarare tvärtom. Som kvinna i ett feodalt patriarkalt samhälle skulle hon tiga både i den världsliga och kyrkliga församlingen. Den speciella form av jämlikhet som finns i kristendomen; att alla är lika inför Gud och att han kan uttrycka sig genom vem som helst, gav henne dock en rätt hon inte hade; att tala i Guds namn.

Ulla Britta Ramklint växlar i bokens korta avsnitt mellan att gå mycket nära sina personer och beskriva deras tankar och känslor i intensivt tydliga bilder och ge kondenserade lite kyliga historiska översikter. Det är effektivt. Man får se det lilla i det stora. Den lilla människan vars liv kan tyckas oväsentligt men som ibland, som när det gäller Birgitta, kan få en mycket stor betydelse.

Man får en glimt från hennes barndom. Men det är ingen berättelse om de uppenbarelser hon sägs ha haft redan då utan en orolig dialog mellan föräldrarna. I nästa nu sitter hon hos sin biktfar, fader Matthias. Ulf Gudmarsson, den storgodsägare hon blev bortgift med redan vid tretton års ålder, och som hon fött åtta barn, är död.

Hon har redan blivit känd för sin lärdom och sina uppenbarelser och hon är kusin till den dåvarande unge kungen, Magnus Eriksson, som behöver en frispråkig rådgivare för att hantera det turbulenta maktspelet kring honom. Innan de blir ovänner hinner han ge henne det palats i Vadstena där hennes klosterorden så småningom ska installeras, men vägen dit är lång.

Som i en film låter Ulla Britta Ramklint en rad scener utspela sig. Människor flimrar förbi, intriger utspelar sig och mitt i allt driver Birgitta sin vilja till makt och erkännande. Hon tvingar sig till audienser hos världens mäktiga. Tvingar dem att lyssna och, slutligen, att ge henne den klosterorden hon ville ha. Ett knappt decennium efter hennes död invigs Birgittineordens kloster i Vadstena.