Ulf Peter Hallberg | Strindbergs skugga i Nordens Paris

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Under ett par år i slutet av 1880-talet är Strindberg i Köpenhamn. Den unge teatermannen Knud Wiisby blir hans allt i allo, men på hemligt uppdrag. Detta är navet i Ulf Peter Hallbergs stora satsning Strindbergs skugga i Nordens Paris, delvis byggd på Wiisbys efterlämnade vittnesbörd. Det har blivit en generös, fasettrik och aningen hektisk roman.

I den danska huvudstadens kulturliv härskar bröderna Georg och Edvard Brandes med sitt radikala program. Edvard på den nystartade tidningen Politiken städslar Wiisby att skugga den svenske titanen och rapportera allt. Georg håller bravurföreläsningar om samtidens litteratur. I publiken sitter den svenska författaren Victoria Benedictsson, dödligt begapad i Brandes.

ANNONS

Hela denna stadsverklighet med dess sköra själstrådar och råa nyttokult är Hallberg djupt förtrogen med. Artonhundratalets stad är ju hans hemmaplan alltsedan han översatte filosofen Walter Benjamins stora fragmentarium om Paris.

Denna gång är Köpenhamn scenen för skådespelssamhället i version 1.0: Skandinavisk Panoptikon, spegellabyrinten, industri- och lantbruksutställningen 1888, där elektriciteten fascinerade.

Av stoffet har Hallberg skapat en attraktiv helhet, tillika trevligt typograferad. Bidragande till trivseln är bordssamtalen mellan författaren, dennes far – tidigare fint skildrad i Europeiskt skräp – samt en faster, vars ”Wiisby-historier” blir charader över både berättandet och dess historiska fiktioner.

Att de frejdade personagerna i Köpenhamn ibland blir vandrande opinioner och idéerna skrumpnar till kvicka formuleringar gör ingenting. Det finns kraft i visionen och (trots rena lustmordet på Strindbergs karaktär) en hel del kärlek i människoskildringen, inte minst i porträttet av Benedictsson.

Livsbejakelsen griper mot sin fond av begär och död.

ANNONS