Ulf Olsson | Språkmaskinen: Om Lars Noréns författarskap

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

För de flesta i dag är Lars Norén dramatiker utan gränser, men då försummar man hans tidiga två decennier som poet och prosaist. I själva verket är Noréns sextiotal det allra våldsammaste lyrikkapitlet i den svenska litteraturen.

Det börjar i debuten 1963 med glödhet expressionism som året senare växlar om till hallucinerande surrealism som ytterligare ett år senare kreverar i stammande konkretism – en sorts skrivmaskinsgrafik av söndrade vittnesbörder.

Det Norénska ordraseriet centrifugeras sedan i Encyklopedi och kulminerar som en slags schizopoesi i Stupor där synerna kretsar kring en punkt av åtrådd intighet. I detta stora kollageverk konfronteras läsaren med omänskliga maskiner och förstår snart att själva boken är en psykedelisk maskin som slamrar och avfyrar fraser om världens moraliska tillstånd. Logiskt nog heter nästa bok Revolver. Ett våldsamt kapitel, som sagt.

ANNONS

Sedan byter Norén författarjag och kommer ut med ironiskt realistiska romaner och meditativ dagbokspoesi. När decenniet tar slut kommer Noréns genombrott som dramatiker i naturalistisk dräkt – Natten är dagens mor. Det kommer mera. I dag är vi ungefär åttio pjäser senare i författarskapet. Hur hänger allt detta samman?

Ett förslag kommer nu från Ulf Olsson – Strindberg- och Trotzigspecialist – som skrivit en både tankeskarp och tankestörande studie, Språkmaskinen: om Lars Noréns författarskap. Jag tycker det är kritiklitteratur när den är som bäst – en intervention med tanke och lidelse.

Starkt förenklat tror jag att Noréns verk kan läsas inifrån eller utifrån. Man kan söka dess existentiella rot av självgestaltning eller man kan omvänt avläsa hur Noréns texter ritar upp gränserna mot ett samhälles alla repressiva mekanismer.

Ulf Olsson väljer den senare vinkeln. Han klyver författarskapet för att se det utifrån men lyckas genom vig och tränad blick ändå få denna utsida att säga en del om den subjektiva insida han metodiskt försöker hålla undan. För att ta ett exempel – när drivkraften mot det intiga kallas ”avskapelse” av Norén (ett existentialistiskt begrepp), talar Ulf Olsson om ”avsubjektifiering”. Olsson ser hur de möts. Men – frågar man sig – finns ett mer närvarande bekännarjag än det i Noréns En dramatikers dagbok om 1680 sidor.

ANNONS

Ulf Olsson hämtar sitt perspektiv från Michel Foucault som inte bara skrivit om vansinnets historia, om att övervaka och straffa men en gång även om den bisarre Raymond Roussel (1877-1933) som på sextiotalet var en idol i Noréns schizopoesi. Roussel var textmaskinernas häxmästare (Norén citerar faktiskt ur Foucaults Rousselbok, men jag tror Olsson missar det).

Med Foucault blir samhället maktrelationer, författaren en funktion och litteraturen en sorts teknik: språkmaskinen. Det låter som nackstyv och militant aversion mot allt själiskt djupsinne och svamlig existentialism: ”Noréns värld grundas inte i psykologi utan i språk”, slår Olsson fast. Det bor en stor sanning i detta även om Olsson driver synsättet så långt att han får avlägsna varje aspekt som ger författarskapet en subjektiv utveckling. Varför spelar barnet sådan stor roll hos Norén? Den frågan blir inte lätt ställd av Ulf Olsson.

Och samtidigt finns här en analytisk stil som är ovanlig för svenska litteraturvetare. Den bärs av en polemisk verve, fast jag gärna sett att Foucault sattes i väntrummet då och då.

Att studera Noréns sextiotal med maskinen som metafor faller sig naturligt – vilken verkstad bullrar inte här! – men den bilden måste sedan modifieras vilket också sker när Olsson läser Noréns romaner och dramatik. Foucults studier av makt och övervakning sätter scenbelysningen.

ANNONS

Perspektivet blir särskilt intressant i läsningen av Noréns skådespel från 80- och 90-talen. Olsson ser hur språktvånget formar den psykosociala krisen i Noréns borgerliga kvartetter, hur övervakningen vrider fram figurerna i Skuggpojkarna och vidare i 90-talsdramatikens storverk Personkrets 3:1 där gatans hunsade flockdjur av missbrukare och missbrukade rör sig i en värld med egen hackordning.

Det är där som Olssons bok får fin tyngd. Noréns verk konfronterar frihet och förtryck ända ner till mikronivå av tvång och deformering – i poesi, romaner, pjäser. Vad finns däremellan? Är inte allt samhällsliv maktrelationer? Finns utbrytningar, flyktlinjer?

I samhällsdramatiken finns inte mycket frihetsmarginal. Ständigt dessa fängslande rum med övervakning, telefoner, kameror och till och med publiken blir till övervakningsinstans. Olsson driver sin läsart så långt han kan, men därmed förtunnas också författarskapets drivkraft att skapa om sig själv. Med Foucault blir det ganska meningslöst att beskriva logisk förändring. Istället ser vi plötsliga kursändringar där Norén skapar och avskedar sig själv.

Så sker förvisso men i ett logiskt förlopp med jämna decenniekliv. Den döda modern är demonen i sextiotalsböckerna, den bräckliga fadersgestalten kastar skuggor genom sjuttiotalet, familjens entré på åttiotalsscenerna. Sedan växer olika generationer fram, vi kommer till de lottlösas samhälle och når till Terminalpjäserna på 2000-talet som knyter samman livets början med dess slut. Stadier på livets väg.

ANNONS

Den synvinkeln säger att psykoanalysen inte kan kokas ner till ”psykologi” och att Noréns existentialism (Weil, Heidegger) inte är retorik. Ändå ser Ulf Olsson något annat än ett spöke i maskinen. Förstås! Därför blir kapitlet om dagboken lödigt. I Noréns sena prosa (Filosofins natt) är språket som en skrivmaskin som hamrar ut en beckettsk monolog, men där finns också det där fantomartade jaget – flyktigt och skarpt som eter. Men – är ”maskin” verkligen då det relevanta ordet?

Olssons yttre läsning av Norén framkallar alltså till slut den inre läsningen. Det visar sig ju att Lars Norén för att skriva ett verk först alltid måste uppfinna den författare som skall skriva texten. Han redigerar sin existens med hjälp av dubbelgångaren ”Lars Norén”. Det har undgått många slappa läsare av En dramatikers dagbok.

Litteraturvetaren Ulf Olssons studie Språkmaskinen: Om Lars Noréns författarskap.

Mikael van Reis är medarbetare på kulturredaktionen.

ANNONS