Den ende europeiska politiker under 1930- och 1940-talen som kan mäta sig med Per Albin Hansson är Adolf Hitler. Naturligtvis handlar det inte om ideologi – Per Albin var demokrat medan Hitler representerar barbariet, nazismen och Förintelsen. Men som maktmänniskor med häpnadsväckande förmågor att styra sin omgivning uppvisar dessa bägge män påtagliga likheter. Framför allt gäller detta paradoxen att både Hitler och Per Albin är sina respektive länders dominerande, nationella politikergestalter. Ingen tysk politiker har någonsin haft samma massiva folkliga stöd som Adolf Hitler och detsamma gäller ”folkhemmets” Per Albin i Sverige. Det paradoxala är att bägge samtidigt förblir ogenomträngliga – de anförtrodde sig aldrig åt någon. Hitler har kallats för ”ett tomt kärl” som samtidens tyskar fyllde med innehåll, utifrån fascistiska drömmar om att utgöra mänsklighetens herrefolk. Per Albin Hansson har beskrivits utifrån ”sfinxlik slutenhet” och därmed kunde äretiteln ”landsfadern” och begreppet ”folkhemmet” projiceras på honom av en bred svensk allmänhet. Typiskt är att han – redan i sin samtid – började benämnas enbart med förnamn, en unik egenskap han behållit ända in i nutiden.
Varumärket ”Per Albin” blev större än sitt parti. När Socialdemokraterna gick till val hösten 1940 hade de inte ens partinamnet på affischerna, enbart statsministerns porträtt och den självmedvetna texten ”en fast kurs – med folkets förtroende”. Resultatet blev en socialdemokratisk röstandel på 54 procent – det bästa valresultatet i Sveriges historia. ”Svenskarna har ju valt sin Führer”, rapporterade tyska beskickningen i Stockholm till Hitler, vars personliga sändebud senare fyllde i att den svenske statsministern var ”en man som var skuren ur starkt virke”.
Nazieliten hade respekt för Per Albin Hansson. Någon ömsesidig beundran fanns dock inte mellan Hitler och Per Albin, däremot pekar en hel del på att den svenske statsministern förstod hur Hitler fungerade. Något han var ganska ensam om i världen och som kan ha varit avgörande angående den framgångsrika svenska politiken, som hade ett enda centralt uppdrag: Håll Sverige utanför kriget!
Nu utkommer Per Albin Hanssons dagböcker i tryckt format, sammanställda av historikern Ulf Larsson. Det är gott att allmänheten får direkt tillgång till materialet. Men som allt källmaterial är dagböckerna knepiga. Larsson anser inte att Per Albin skrev med fokus på framtiden (jämfört med exempelvis bondeförbundaren Karl Gustaf Westmans och högerledaren Gösta Bagges efterlämnade papper). Det bör ifrågasättas. ”Det som utmärker Per Albin som politiker är den starka inriktningen på makten”, skriver historikern Alf W Johansson. Maktmänniskan Per Albin Hansson lämnade ingenting åt slumpen, allt han gjorde hade en uttänkt strategi som var så avancerad att den gick ovanför hans samtids horisont – och ofta även eftervärldens. Så även dagboksskrivandet, som är noga utfört för att ge sken av stundens ingivelser men som troligen är minutiöst skrivet för att ge ”rätt” bild åt framtidens historiker.
Idag ser Sverige generellt med moralistiska och fördömande ögon på den svenska politiken under andra världskriget, ändå faller sällan någon skugga på den ytterst ansvarige. Per Albin lärde sig efter vinterkrigets avslut våren 1940 – utifrån sitt politiska geni – att kontrollera samlingsregeringen som om den vore en Stradivarius-violin i händerna på en musikalisk virtuos.
Arbetarklassbarnet Per Albin Hansson föddes tre år före Adolf Hitler, år 1885 i Fosie utanför Malmö. Redan i 20-årsåldern blev han yrkespolitiker och den politiska karriären nådde en milstolpe 1925, då han erhöll partiledarskapet efter Brantings död (formellt från 1928). År 1932 blev Per Albin Hansson statsminister, vilket blev starten på den socialdemokratiska maktdominansen som varade ända fram till 1970-talet. När andra världskriget utbröt 1939 var han 54 år gammal. Men det var ingen ordnad tillvaro statsministern åtnjöt hemma i Ålsten, utanför Stockholm. Förutom sin hustru Elisabeth Fryckberg hade han familj tillsammans med en annan kvinna, Sigrid Vestdahl. Kärlekslivet ägnade han åt älskarinnan, den 25 år yngre Margareta Sjöberg, kallad ”M” i dagboken. Nätterna ägnades åt kortspelande, groggdrickande och rökande av mustiga cigarrer. Supandet gränsade till alkoholism, eller som en av vännerna sade; ”han sparade sig inte vid bordet”. Allt detta är välkänt, men mer uppmärksamhet bör ägnas åt det faktum att ingen av hans vänner – de så kallade peralbinerna – var ledande socialdemokrater. Den ende politiker som fick ingå i kretsen var den spelgalne opolitiske utrikesministern och yrkesdiplomaten Christian Günther. I övrigt omgav sig Per Albin med småborgerliga kortoxar. ”Tala om vad som helst utom politik”, sade han. Förhållandet till socialdemokrater var tvärtom ofta mycket ansträngt, ibland rentav fientligt. Framför allt gällde detta den store socialdemokratiske ideologen Ernst Wigforss – en hyperintelligent, antinazistisk och ständigt lika vrålförbannad antagonist till Per Albin.
Per Albin Hanssons mästarprov i maktutövning utgjordes av den så kallade midsommarkrisen i juni 1941, då Sverige godkände en neutralitetsvidrig transport av stridande tysk trupp som skulle slåss för axelmakten Finland i andra världskrigets avgörande strid – anfallet mot Sovjetunionen och ”judebolsjevismen”. Detta var den allvarligaste utrikespolitiska krisen i Sverige sedan Napoleonkrigen och i fonden planerade högerkonservativa statskupp. Per Albin var emellertid väl förberedd och hade sin strategi klar, han skulle köra över sitt parti och låta regeringen säga ”ja” till de tyska kraven. Problemet för Per Albin var att driva denna linje utan att hans egen inställning märktes. Lösningen blev att hänsynslöst utnyttja den tyskvänlige Günther, som fick ta smällen som syndabock under eld från socialdemokratisk antinazism. Folkpartister, bondeförbundare och högern var positiva till Nazitysklands krav och Per Albin spelade skickligt ut statsråden mot varandra. Han fick igenom sin dolda agenda, trots att den socialdemokratiska riksdagsgruppen – som hade egen majoritet i riksdagen – sade ”nej”.
Det intressanta ur dagböckernas perspektiv är att Per Albin pausade skrivandet under detta skede. Han skyllde på att det ”blev icke tid för notiser”, vilket är fullt möjligt. En annan möjlighet är att Per Albin här var extra noga med bilden som skulle lämnas till eftervärlden. Först efter krisen ordnade Per Albin sina anteckningar. Per Albins handlande var förstås omoraliskt, eller ”realpolitiskt” som omskrivningen ofta heter. Men utifrån parallellen Hansson-Hitler anar vi måhända att Per Albins förståelse för den hitlerska maktens virtuosa dimensioner gav den svenske statsministern ett försprång? Sverige förblev en icke-ockuperad ö i axelmakternas Europa. Det föranleder oss att ställa en mycket intressant fråga: Upphörde Per Albin under andra världskriget att vara socialdemokrat?
Från år 1944 finns bara en enda dagboksanteckning av Per Albin Hansson. Den är daterad 7 oktober och handlar om ”att sända norrmän till Finland för att slåss med tyskarna”. Vid partikongressen samma år revolterade emellertid Per Albin mot sitt republikanska parti, genom att demonstrativt bära kunganålen på kavajslaget. Han försökte till och med få socialdemokraterna att stryka kravet på republik. Överhuvudtaget slutade han intressera sig för socialdemokratisk ideologi under krigsåren, istället blev han helt och hållet maktmänniska. ”Det framgår klart av Per Albins uttalanden från senare år att han föreställde sig framtidens politiska liv som avideologiserat […] Egentligen är det meningslöst att försöka fixera Per Albin i termer av höger eller vänster”, skriver Alf W Johansson.
Efter kriget ville Per Albin inte ens ersätta samlingsregeringen med en socialdemokratisk dito, trots det starka parlamentariska stödet för partiet. Men hans partikolleger krävde eget regeringsinnehav och Per Albin fick ge sig. Den 27 september 1946 gjordes den sista dagboksanteckningen; ”Ericsson, Erlander, Möller och Thomsson skulle inkomma med förslag”. Lördagskvällen den 5 oktober söp Per Albin med gästande norska statsråd och klockan 01:02 på söndagsmorgonen tog han spårvagnen från Tegelbacken. När han steg av vid Ålstensgatan fick han hjärtinfarkt och dog, enbart 61 år gammal. ”P.A. Hanssons död hårt slag för folket; KONUNGEN I TÅRAR”, löd Expressens löpsedel. På Folkets hus-rörelsens biosalonger visades filmen Per Albin regerar. En svensk politisk epok gick i graven och myten om landsfadern förevigades inför framtiden. Vad denna patologiskt hemlighetsfulle maktmänniska själv ansåg om den saken, kommer vi aldrig någonsin att få veta.
