Ulf Eriksson: Natten, vakenheten

Det råder inget tvivel om att Ulf Eriksson, trots sin höga utgivningstakt, skriver både utomordentlig skönlitteratur och litteraturkritik. Samtidigt har jag ofta upplevt ett slags främlingskap i förhållande till hans texter. Hans referenser, ofta från den spanskspråkiga delen av världen, är mig inte sällan obekanta och jag står också ibland frågande inför själva valet av ämnen. Detta ska naturligtvis inte uppfattas som någon kritik, det kan ju, med Karl Vennbergs ord, vara oerhört "skönt att slippa känna igen sig".
Eriksson utger nu en tät samling om fem essäer kring läsande och skrivande. De följer i stort samma logik: en företeelse/filosofisk fråga/bredare tema presenteras och diskuteras varpå dessa kategorier översätts till det litterära fältet. Eriksson argumenterar för litteraturens rätt till röst, för en litterär etik, för kraften och (ibland) nåden i det sköna, för litteraturen som gränserfarenhet. Uttryckt så här låter det måhända som rena truismerna men saken är allt annat än enkel och Eriksson går så att säga varvet runt via ofta rent emaljerat komplicerade resonemang för att till sist landa i det avklarnade. Det är överlag mycket styvt gjort, texterna är rika, rent av överrika, på idéer och exempel och kräver obestridligen en långsamhetens läsning.
Allra bäst blir det i den avslutande och längsta essän "Vakenheten" där Eriksson medelst egna drömmar, fria associationer, kontrollerade disassociationer och lärda, förbryllande exempel ur litteraturen försöker ringa in "det sköna", och där begreppet påtagligt både breddas och kompliceras allteftersom egenskap efter egenskap adderas till det. Eriksson framhåller här att hans "ärende är personlig-bekännande mer än exemplariskt föreskrivande eller förklarande" men jag vill nog mena att det sistnämnda har en omistbar plats i hans skrift och att det snarare är i det stundom något personligt preciösa man som läsare ibland tappar taget.