Ulf Bjereld | Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid
Ulf Bjereld | Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid

Ulf Bjereld | Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I välfärdsdiskussioner blickar många av naturliga skäl bakåt mot 1970-talet. Då var den sociala ingenjörskonsten fortfarande i högsta grad levande och individens frihet syntes samsas med kollektivets trygghet.

Det föregående decenniets uppror mot auktoriteterna hade lett till en förstärkning av institutionerna.

Grunden lades till den sociallagstiftning som var tänkt att hjälpa dem med tillfälliga problem, men som senare blev navet i en permanentad försörjningsverksamhet.

Dåtidens invandrare invandrade som regel till jobb och det fanns ingen större opinion som rynkade på näsan åt detta. Alla skulle kunna studera och fångarna ansågs behöva vård snarare än inlåsning.

Statsvetaren Ulf Bjerelds bok om Lennart Geijer, Och jag är fri, landar också i detta 70-tal, den tid då Geijer var justitieminister och tron på politikens möjligheter samtidigt började omvandlas till misstro mot politikens utövare.

ANNONS

I USA hade Richard Nixon tvingats avgå. I Sverige fick vi Geijeraffären.

BOKENS HUVUDPERSON VAR knappast någon politisk broiler av twittersnitt. Tvärtom gick han juristvägen och drev inom hyresgäst- och tjänstemannarörelserna välgrundade rättvisekrav på anställningsskydd och anständiga kontrakt.

Först 1962, 53 år gammal, fick han en riksdagsplats och mellan 1969 och 1976 var han landets justitieminister.

I Bjerelds berättelse får han personifiera den skötsamhetskultur som är en så central del av socialdemokratins omsorg om det nya samhälle som växer fram, demokratiserat, med ökad jämlikhet som en av sina paroller. Geijer, som under studieåren i Lund blev någon form av religionskritisk vänstersosse, verkade nitiskt och samtidigt pådrivande långt inne i detta moderna samhällsbygges labyrint av intresseorganisationer, myndigheter, förhandlingar och kompromisser.

Samtidigt beskrivs han i boken som en särling, en sådan som skyr auktoriteter och som hamnar i toppolitiken utan att det var tänkt så. I hans dagboksanteckningar, som Bjereld fått tillgång till och citerar flitigt ur, är längtan efter existentiell frihet påtaglig.

Geijer framstår som en oförvitlig samhällsbärare, en individualist av just den sorten som det svenska trygghetssystemet odlat fram och samtidigt förlitat sig på. En systemets man som inte vill låta sig begränsas. Han är ett med sin tid. Folkhemmet blir välfärdsstat och i valet 1968 får Socialdemokraterna mer än 50 procent av rösterna.

ANNONS

MEN NÄR HAN 1971 tillsätter en sexualbrottsutredning, som bland annat ska ta fram förslag om sänkta straff och sänkta åldersgränser, kommer hans idéer om frihet att kollidera med andras. I utredningen, presenterad 1976, fanns dessutom förslag om att gradera och relativisera våldtäkter på ett sätt som kunde göra kvinnan medansvarig.

Protesterna haglade. Tretton kvinnoorganisationer uppvaktade departementet. Grupp 8 talade om ”den förljugna myten om mannens sexualitet som okontrollerbar”.

Utredningen begravdes förstås och senare samma år tog en ny, borgerlig regering över.

EN MÄRKLIG SAK med Ulf Bjerelds bok är hur detta långa liv genom hans prisma får passera nästan som om omvärlden inte fanns.

Jo, ett världskrig skymtar förbi och det nämns något om Vietnamdesertörer, men bortsett från att Lennart Geijer under studenttiden läste utländska romaner ges ett intryck av geografisk och politisk isolering.

Svensk ekonomi tycks växa i ett vakuum och de idéer som formar välfärden verkar ha uppstått i Lund och Stockholm.

Bjereld, som i sin forskning ägnat sig åt utrikesfrågor, frammanar här en överraskande klaustrofobisk stämning. När han ställer en smått retorisk fråga om hur man ska förstå skillnaderna i dåtidens och nutidens syn på brott, straff och brottsoffer nämns inte med ett ord hur kriminaliteten sedan 70-talet både internationaliserats och brutaliserats.

ANNONS

Geijers och andras kritik av fängelserna intensifierades under några år runt 1970, med bildandet av KRUM och en serie strejker bland internerna. Geijer anslöt sig till uppfattningen att brottsligheten skulle minska om samhället blev mera rättvist. 1974 års kriminalvårdsreform innebar en ökad satsning på öppna anstalter, frigång och permissioner.

I SITT KNÄ fick den rekorderlige ministern IB-affären, hela åsiktsregistreringen av bokstavsvänstern, flygplanskapningar, Norrmalmstorgsdramer och ambassadockupationer. Han skakade av sig stridsdammet och skuggorna föll på andra.

Däremot förblev justitieministerns förhållande till rikspolischefen problematiskt och antagonistiskt. Den senare, Carl Persson, betraktade Geijer som naiv och verklighetsfrämmande och gick direkt till Olof Palme. Det var så Geijeraffären briserade: Persson berättade i en pm till statsministern att Säpo hade pekat ut Lennart Geijer som säkerhetsrisk på grund av förbindelser med utländska prostituerade.

DAGENS NYHETER SMÄLLDE upp detta i en braskande nyhetstext i november 1977. En skickligt formulerad dementi från Palme tvingade DN att ta tillbaka allt.

Ändå var det givetvis motiverat att publicera uppgiften om säkerhetspolisens syn på landets justitieminister, om än fel att trycka artikeln så snabbt utan bättre detaljkontroll. Leif GW Persson, källan som sedan själv behandlat bordellaffären i fiktiv form, förklarade våren 2014 i mejl till Bjereld att han efter år av tvivel blivit övertygad om att Geijer faktiskt köpte sexuella tjänster.

ANNONS

Någon punkt för Geijeraffären har dock aldrig satts. Kvar stannar doften – eller odören – av maktmissbruk och mörkläggning. Framför allt handlar det om moral just där denna inte ens ska kunna ifrågasättas.

OCH SÅ LÄR vi aldrig få veta vad som var sant. Det är en underlig, alternativt obehaglig, avslutning på ett till synes rättskaffens yrkesliv. I Och jag är fri görs en viktig observation som är giltig också om dagens omstridda politiska frågor där beslutsfattarna inte behöver ta egna konsekvenser av sina beslut. Lennart Geijer var betydligt mycket tydligare när han försvarade individens frihet än när det gällde att utkräva ansvar av den individ som missbrukade denna frihet.

Ulf Bjereld, som sitter i styrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet, skriver mot slutet fram ett slags önskeföreställning om socialdemokratin som en godhetens boning, där den tänkande augusten Geijer kunde finna ett naturligt hem.

Man känner sig då plötsligt och overkligt förflyttad långt bort från den miljö där Stefan Löfven numera famlar runt och trixar med demokratins principer.

.

ÄMNET

I Ulf Bjerelds bok Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid får Lennart Geijer (1909–1999) personifiera den skötsamhetskultur som är en så central del av socialdemokratins omsorg om det nya samhälle som växer fram, demokratiserat, med ökad jämlikhet som en av sina paroller, skriver Lars Åberg.

ANNONS

SKRIBENTEN

Lars Åberg är författare och kulturjournalist. Medverkar regelbundet på GP kultur och recenserade senast Eric Schlossers Bomben. Ett knapptryck från kärnvapenkrig.

ANNONS