Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Kemisten heter Twilightförfattaren Stephenie Meyers nya spionroman.

Twilight…författaren …är tillbaka

Bella Stenberg läser Stephenie Meyers nya roman, men irriteras över författarens bild av den romantiska kärleken.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Genre: Ung
Författare: Stephenie Meyer
Titel: Kemisten
Översättning: Manne Svensson
Förlag: Albert Bonniers

Det är underhållande. En hemlig agent på flykt från sina tidigare uppdragsgivare (och kanske någon ännu högre upp i maktkedjan) överlever tack vare sin paranoia, sin genialiska hjärna och de preparat och prylar hon som kemist kan framställa. Alex, som hon kallar sig för tillfället, är en supermänniska utan superkrafter. 

Stephenie Meyer, mest känd för Twilightsuccén, har fantasi och kan berätta en historia. Även en våldsam spionhistoria. Så det är klart att Kemisten är underhållande läsning – en stund.

För Meyer har också en tendens att skriva för långt. Hon går inte till samma adjektivöverdrift som i Twilightserien (som jag blev påmind om när jag nyligen läste Harvard Lampoons parodi Nightlight) utan svagheten finns i gestaltning och karaktärsutveckling. 

Många av vändningarna går att gissa sig till på förhand, men boken blir också en lektion i (och även Alex läser skönlitteratur för att få tips) i hur en bäst förklär sig, smyger och gillrar fällor för förföljare. Hennes nutida USA påminner en hel del om det i tv-serien Scandal, där ännu mäktigare, skrupelfria och våldsbejakande män håller i trådarna till USA:s högsta politiker. Alex själv är medspelare, inte bara läkare och kemist utan även förhörsledare. Torterare, med andra ord. 

Det stora problemet är dock Meyers syn på den romantiska kärleken. Hur den är starkare än allt och till och med övervinner kidnappning och tortyr. Alltså att den ena parten torterat den andre. Här är Alex inte bara är farligare och skrämmande, utan har definitivt gått över gränsen (vilket jag anser att även Edward Cullens stalker- och ägandebeteende gjorde). 

En skillnad är att det det tveklöst är den späda kvinnan som är starkare än den stora mannen. Han bringar mänsklighet och känslor till henne. Hon är den som slåss för sig själv och litar inte på någon. 

Alex inskolning till medmänsklighet och vedertaget socialt uppförande är roande, men Kemisten hade gjort sig bättre som en vänskapsberättelse.