Ingen annan stans har jag sett det illustreras så träffsäkert och trovärdigt som i den norska ungdomsserien Skam. Efter att ha sett den första säsongen, som nu finns på SVT Play, är jag så överkörd och känslomässigt utmattad att jag ÄR sexton år igen.
TV-serien, som tagit hela Norden och halva England med storm, handlar om ett kompisgäng som går på gymnasiet i Oslo. Varje säsong följer en huvudkaraktär och har dennes liv och utmaningar i fokus. Här finns kärleksbråk, skolgårdshierarkier, killar som spelar gitarr på hemmafester, bildningskomplex, betygshets, klamydiaepidemier och scener där skolans snyggaste kille går förbi i slow motion och blir synad från topp till tå av tjejgäng från samtliga årskurser.
LÄS MER: Därför älskar vi Noora
Seriens skapare har djupintervjuat norska ungdomar inför skrivandet av manus, vilket i kombination med fantastiska skådespelarinsatser gör att ingenting skaver. Det är en konst, för skildringar av tonårsliv är så enkelt att göra outhärdligt, och inte förrän nu förstår jag tomrummet Skam fyller i populärkulturen.
Sociala medier som tidsmarkör
En tidsmarkör i serien är karaktärernas användande av sociala medier. Det kan tyckas vara en bagatell, men är svårt att skildra på tv utan att bli övertydlig eller löjlig. Sociala medier är idag lika självklart för en tonåring som att jorden är rund eller att "mamma och pappa inte fattar någonting". För att få ta del av karaktärernas hela känsloliv släpps tittaren in i sms-bråk, en vänförfrågan på Facebook som inte besvaras på ett dygn och stressen av att scrolla igenom sin Instagram-feed en fredagskväll när man sitter ensam hemma och äter flingor i pyjamas.
Men NRK har tagit det snäppet längre än så. På deras hemsida finns extramaterial i form av sms- och Facebook-konversationer vi inte fått se i serien, och varje karaktär har sin egen profil på Instagram med hundratusentals följare. Ett bevis för seriens förmåga att engagera sin publik.
Här är deras värld
Skam tar unga människor på allvar. Det här är deras värld. Det finns över huvud taget inga vuxna med i serien, de är biroller, knappt urskiljbara i bakgrunden. Det är fest, droger, svek, sex och alldeles vanlig vardag, men är ändå varken moraliserande eller överdrivet förskönande.
Skam har lyckats med det omöjliga - att få mig att känna en liten gnutta sorg över att aldrig mer få uppleva gymnasiet.
