Spoilervarning: Om du absolut inte vill veta något om innehållet i de första avsnitten av nya Twin Peaks bör du sluta läsa nu.
"Vi ses om 25 år." Den mystiska repliken från Laura Palmer till Agent Cooper i sista avsnittet av kultserien Twin Peaks plockas såklart upp i inledningen av Twin Peaks: the return.
Det är elegant och sätter omedelbart tonen (även om det i ärlighetens namn hann gå drygt 26 år innan upphovsmännen David Lynch och Mark Frost var färdiga med uppföljaren). Och ja, vi får återse åldrade versioner av både Palmer och Cooper och många fler från originalserien.
Allt annat än en charmig nostalgitripp
Däremot är det här något helt annat än en charmig nostalgitripp för alla som älskade den första säsongens banbrytande mix av tonårssåpa, mordgåta och skruvad skräck i småstadsidyllen.
Upphovsmännen David Lynch och Mark Frost gör det sannerligen inte lätt för oss, om det nu var någon som trodde det. Twin Peaks: the return är långsamt berättad, komplex, stundtals hypnotiskt läcker, stundtals plågsamt navelskådande och full av stoff som mardrömmar vävs av.
Stackarn får vänta på sitt kaffe
Det mesta går att läsa i Dale Coopers åldrade ansikte. Dragen kring munnen har hårdnat. Oskuldsfullheten, den pojkaktiga charmen och humorn har gått förlorade längs vägen. Stackarn får inte heller sin första kopp kaffe förrän i det fjärde avsnittet.
I den lilla bruksorten Twin Peaks tycks däremot tiden ha stått stilla, även om invånarna har åldrats. På polisstationen är det fortfarande telefonlur med sladd som gäller och det är lite rörande att återse figurer som The Log Lady, Lucy, Andy och vicesheriff Hawk.
Onde Cooper har Julian Assange-frisyr!
Huvuddelen av de många berättartrådarna utspelar sig dock på andra platser och i andra dimensioner, då Agent Cooper har hamnat i limbo i det märkliga Red Room, medan hans elake dubbelgångare (Kyle MacLachlan med svarta linser och Julian Assange-frisyr!) härjar här ute.
I New York sitter en ung man och bevakar en tom glasbur i väntan på att "något" ska uppenbara sig. I småstaden Buckhorn, North Dakota, sker ett bestialiskt mord. Frågorna staplas på varandra, uppblandat med rena skräckscener och ett persongalleri som hämtat från dårhuset.
Mycket våld mot kvinnokroppen
Efter fyra avsnitt känner jag mig djupt nedsänkt i en svåröverskådlig labyrint av mardrömslika gåtor. Det här är väldigt mycket David Lynch, kanske mer än vad en medelengagerad tv-tittare på 2010-talet klarar av.
Det är dessutom påtagligt mycket våld mot kvinnokroppen, helst ska den vara ung och avklädd. Dessa män som hatar kvinnor-fantasier hade jag gärna sett att Lynch och Frost varit framsynta nog att lämna bakom sig. Men icke.
Är det ändå värt att lägga tid på att följa serien? Ja, jag tycker det. Mitt i trasslet och självupptagenheten är nya Twin Peaks stundtals ren tv-konst som fortfarande gör anspråk på att flytta gränserna för tv-drama, inte minst visuellt.
Ljuddesignen tänder den fjärde fyren
Lynch och Frost har inte bara lyckats få Showtimes producenter att snyta pengar ur näsorna för att bekosta projektet, utan att de också har full kontroll på sitt verk. Det lovar gott för återstoden av de 18 avsnitten.
Slutligen är det faktiskt ljuddesignen som lyfter upplevelsen det där extra snäppet och får mig att sätta en fyra i betyg. Inte bara den svävande musiken - alla berättartrådar har egna ljudrum: dovt mullrande, elektriskt väsande, skrapande inramningar. Den sinnesstämning som ljuden försätter mig i är för mig Twin Peaks signum och lätt obehagliga gåva till tv-världen.
