Första säsongen av Jordskott blev något av en vattendelare bland tv-tittare i min närhet. Vissa tyckte bara att det var larvigt. Besjälad skog? Någon sorts Prins Hatt under jorden som rövar bort barn? Folk med rötter som växer ur fingrarna? Lägg av!
Läs mer: GP:s recension av Jordskotts första säsong
Andra (som jag själv) uppskattade det lustfyllda, rappa fantasyberättandet med den lilla bruksorten Silverhöjd som fond. Dessutom var personregin bra, och den plågade polisen Eva Thörnblad (Moa Gammel) som vägrade sluta tro att hennes försvunna dotter levde var genuint engagerande.
Det hela mynnade ut i en väldigt emotionell berättelse om kärlek mellan föräldrar och barn, om hotet från människors girighet och egoism och om att det vi ser kanske bara är en del av allt som påverkar oss.
Läs mer:Både kritiker och tittare hyllade Jordskotts första säsong
Jordskott är skapad och skriven av Henrik Björn, som också är huvudregissör. Han hade redan från början en tanke med att han ville fortsätta och fördjupa dramat och leda oss djupare in i jordskottsvärlden. Glädjande nog lyssnade SVT.
När säsong två börjar har det gått ett par år och Eva Thörnblad har lämnat Silverhöjd för Stockholm. Hon försöker gå vidare och jobbar inom Stockholmspolisen, men dras snart in i ett mystiskt fall med en svårt torterad man (som ser ut som zombieversionen av Hans Scheike). Han hittas, knappt vid liv, av en förskoleklass och visar sig småningom ha kopplingar till Evas mamma Agneta (utmärkt hårt spelad av Anna Bjelkerud).
Läs mer:Även britterna skrämda och förtjustaav Jordskott
Det dyker upp flera favoriter från den första säsongen, som den egendomlige Göran Wass (Göran Ragnerstam) som är Jordskotts egen Fox Mulder-agent och den snälle polisen Tom Aronsson (Richard Forsgren) som blir svårt hunsad av den dynamiska duon Eva och Göran.
Jag måste erkänna att en dimension av mystiken i serien går förlorad när dimmig granskog byts ut mot grå betong. Alla märkliga fenomen blir mer svårsmälta i en traditionell krimmiljö. Men Henrik Björn har en masterplan, bit för bit halar han in både Eva Thörnblad och tv-tittaren i sin mytologiska värld igen.
Jämfört med första säsongen är det färre parallella historier att följa, samtidigt som serien är fortsatt rappt klippt och välmatad med händelser som kräver tittarens fulla uppmärksamhet. Betyget (baserat på de inledande avsnitten) blir ett snäpp lägre än för säsong ett, men det är fortfarande bra och jag känner suget efter att följa med Eva Thörnblad in i naturskräckens allt mörkare labyrint.
