Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Tung oro i Budapest

I Ungern vill högerextrema politiker lista de judar som anses vara en säkerhetsrisk. Romer trakasseras och homosexuellas rättigheter beskärs. Gabriel Byström och Magnus Sundberg åkte till Budapest och möttes av skrämmande bilder.

Tårarna rinner sakta ned längs hennes kinder. Hon tar av sina glasögonen, torkar sig försiktigt. I sin hand håller hon en stjärna. En gul stjärna med fyra bokstäver. ”Jude”. Katalin Sommer står utanför synagogan i Budapest. Jag har just frågat henne vad hon känner. Svaret finns i tårarna och stjärnan. Oron i hennes ögon går inte att ta miste på.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Ibland när vi går ut för att demonstrera har jag den här stjärnan med mig. Jag har den för att minnas vad som faktiskt hände.

Denna fredag firas årsdagen av befriandet av det judiska ghettot i Budapest. Det snöar. Ett ymnigt, blött snöfall som bäddar in stan. I synagogan, den största i Europa, har flera hundra människor samlats. Många äldre. De nickar till varandra. Talar lågmält. Det är färre politiker än det brukar vara just den här dagen. Numera är det inte lika viktigt för de styrande att markera sympati och deltagande.

Katalin Sommer har begett sig till synagogan av en enda anledning: hon vill inte glömma. 68 år har gått sedan sovjetiska trupper nådde fram och kunde stoppa mardrömmen. Katalin Sommer berättar om Raoul Wallenberg. Hennes minnen är klara och tydliga trots att hon bara var sex år vid befrielsen.

– Jag minns honom som en stor farbror som tröstade barnen. Jag vet inte om han hotade eller mutade pilkorsarna. Men han fick bort oss från Donaukajen. Många andra sköts därnere.

Pilkorsarna var de ungerska nazister som samarbetade med Tyskland och deporterade hundratusentals ungerska judar till olika koncentrationsläger under krigets slutskede. Många som besöker synagogan har minnen från kriget. De har förlorat anhöriga, de har levt under skräck och terror. De vandrar ut under tystnad, förbi namnskyltar med tusentals namn. Under kriget dödades 500 000 av Ungerns 800 000 judar.

Dagen innan har vi suttit ned tillsammans med László Fekete i synagogan. Fekete är kantor, sångare och en av ledarna för församlingen sedan drygt två decennier. Jag har bett honom försöka förklara vad som håller på att hända i Ungern. Om det finns skäl att vara rädd. Vad han tror om framtiden. ”Jag får, bokstavligen talat, be. Det finns inget annat att göra.” László Fekete talar långsamt, uttrycker sig försiktigt, väger varje ord noga. Rädslan finns där.

Ungern lyfts ofta fram som ett varnande exempel när den europeiska högerextremismen ska diskuteras. I synnerhet ett antal händelser 2008 och 2009 som resulterade i sex mördade och fem svårt skadade romer. Talar man med styrande ungerska politiker i dag var attackerna för fyra–fem år sedan isolerade företeelser. I dag, hävdar man, är ordningen återställd, de paramilitära gardena har ställt in de putsade kängorna i garderoben, romerna kan vara trygga även om kraven som ställs på dem är lite hårdare i dag än tidigare. Antisemitismen är ett europeiskt problem och har inget att göra med Ungern och att homosexuella skulle ha samma rättigheter som alla andra är en självklarhet, möjligen då att äktenskap inte är tillåtet men annars inga problem.

Allt är ett enda stort och oavbrutet missförstånd.

László Fekete vilar hakan i handen. Svarar sakta. ”Situationen som fått dig att åka hit från Sverige tvingar mig att tala även om jag helst undviker politiska diskussioner. De ord som används just nu, det språkbruket som börjat accepteras i det större politiska samtalet påminner oss om mörka tider. Vi vet i dag vad ett liknande språkbruk utmynnade i en gång för länge sedan”.

Det ungerska valet 2010 innebar ett dramatiskt skifte. I ett svep försvann regeringsmakten från socialisterna i det styrande MSZP. I stället fick konservativa Fidesz egen majoritet med två tredjedelar av parlamentsplatserna vilket öppnade för snabba konstitutionella förändringar. Dessutom tog det högerextrema partiet Jobbik, som grundades 2003, plats i parlamentet. Den politiska kartan ritades om radikalt.

Det finns givetvis flera förklaringar till det tvära kastet i väljaropinionen. Övergången från kommunism till stenhård marknadsekonomi i början av 90-talet var snabb och obeveklig. Arbetslösheten sköt i höjden. Den ungerska ekonomin har haft stora problem, så sent som 2008 balanserade landet på randen till bankrutt. MSZP var under sin regeringstid inblandat i flera skandaler. Väljarkåren ville se ett skifte. En politiker jag talar med konstaterar att ”Fidesz hade kunnat göra vad som helst och säga vad som helst och ändå vinna valet”. De ungerska väljare som trots allt masade sig till valurnorna i den andra, avgörande valomgången 2010 (mindre än hälften av de röstberättigade) röstade för något nytt. Att de blev bönhörda råder det knappast något tvivel om.

I en nyligen genomförd opinionsundersökning svarade två av tre ungrare att de inte skulle vilja att deras barn blev vän med ett romskt barn. Ungefär lika många ansåg att det judiska inflytandet var för stort i det ungerska samhället.

I en liten, oansenlig portuppgång på en bakgata ligger ingången till ungerska Amnesty international. Ett par trappor upp sitter Jeney Orsolya som är chef för verksamheten. Hon konstaterar att hennes uppdrag gör att hon måste vara diplomatisk. ”Vi lever inte i en diktatur, men utvecklingen har gått många steg bakåt, så mycket kan jag säga”. Så berättar hon om de patrullerande medborgargardena med öppna och mycket täta kopplingar till Jobbik. Under sex veckor 2011 marscherade de dagligen runtom på flera platser i Ungern. Män i uniformer. Bland annat började de följa romska barn till skolan. ”Och då hävdade de att det handlade om att de verkligen ville se till att barnen kom till skolan, att det skulle vara av någon slags omsorg.”

Hon stannar upp och suckar.

– Romerna har alltid varit syndabockar i det här landet. Den sittande regeringen är cynisk när den utnyttjar detta faktum. Å ena sidan säger de att visst, vi måste skydda romerna. Sekunden efteråt konstaterar de att ’men romerna måste också jobba’. Det är alltid dubbla budskap.

Själv är hon inte rädd även om hon noterat att hennes namn cirkulerat i högerextrema kretsar. På en lista över ”farliga judar” fanns hon med häromåret. Hon skrattar uppgivet och säger att ”nu har de ändrat sig, nu är mitt brott att jag stödjer judar”.

Utåt sett försöker det styrande Fidesz göra vad man kan för att distansera sig från Jobbik. Den omfattande internationella kritiken partiet dragit på sig har fått strategerna att dra slutsatsen att all sammankoppling med Jobbik är stigmatiserande. Samtidigt är de vi talar med överens om att det högerextrema Jobbiks inflytande över den ungerska politiken blivit allt större vilket möjligen har att göra med att Jobbik gått framåt i många opinionsundersökningar det senaste året. I delar av Ungern är partiet störst i dag.

En annan avgörande faktor är givetvis att Fidesz är långt ifrån det välkammade, tryggt värdekonservativa parti strategerna vill ge sken av. Den som tvivlar kan alltid studera vad en av partiets grundare, Zoltan Bayer, skrev i en krönika i tidningen Magyar Hirlap i början av januari. ”En betydande del av romerna är olämpliga för samexistens. De kan inte leva tillsammans med människor. De här romerna är djur och beter sig som djur. När de möter motstånd begår de mord.” Zoltan Bayer, nära vän till Ungerns premiärminister Viktor Orban, vet vad som behöver göras. I slutet av krönikan konstaterar han: ”De här djuren borde inte få existera. Inte på något sätt. Det här måste lösas, omedelbart och oavsett metod”.

Är den här typen av retorik, som omedelbart för tankarna till 30-talet, ett singulärt fenomen? Är den frukten av enstaka politiska rötägg? Naturligtvis inte. Bayers ohyggliga text kan bara förstås mot de förändringar som skett i Ungern de senaste åren. Bakom den bitvis slipade fasad som finns hos flera av de styrande håller något annat på att växa fram. En stark intolerans mot det avvikande, de enkla lösningarna med stärkt nationalstat, strängare straff parallellt med ett allt hårdare tryck mot oppositionella medier. Snabba konstitutionella förändringar. Allt detta trots omfattande kritik både från ledande EU-kommissionärer och organisationer som Amnesty international.

László Fekete vittnar om undervisning med antisemitiska inslag. Om hur man på Holocaustmuseet inte sällan får besök av skolklasser där elever med stöd av sina lärare ifrågasätter förintelsen. Om att 11- septemberattackerna egentligen var en judisk konspiration. ”I Mellaneuropa är många samhällen starkt segregerade i dag. Den som använder den här retoriken där man pekar ut vissa grupper kan räkna med ett ganska starkt stöd”, säger han.

När Jobbiks Márton Gyöngyösi gick upp i talarstolen i det ungerska parlamentet den 27 november förra året visste han exakt vad han gjorde. Den 35-årige Márton Gyöngyösi, uppväxt på olika platser i världen i en diplomatfamilj, tittade ut över sina kolleger och förklarade att det borde upprättas listor över judar i parlamentet ”eftersom de utgjorde en säkerhetsrisk för Ungern”.

Jag får tag i Márton Gyöngyösi en fredag kväll på telefon. Han skrattar när han hör att det är en svensk journalist. ”Du vill tala om romer, om homosexuella om judar. Eller hur? Jag vet precis vad du är på jakt efter”. Till sist går han med på att träffas.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.