"Ta inte med dig allt" skriver Tua Forsström i Anteckningar, en liten men omskakande bok – som trots sitt ringa omfång kanske är årets bästa diktsamling. För sällan har jag läst något så okonstlat och direkt, så öppet och frågande, om vad vi ska göra med vår sorg och den oändliga tomhet som ett dött barn lämnar efter sig. Det vet vi förstås aldrig, men Forsström prövar att låta de små tingen verka. Hon rapporterar från sin upptäcktsfärd: "Det är aldrig så tyst som i oktober,/skogsvägarna, de melankoliska spåren/Den halvt oläsliga skylten: Tillträde förbjudet".
LÄS MER:Minimalistiskt drama vid strandkanten
Nåväl, gränserna mellan de levande och döda är skarpa, men poesin kan – om inte överträda dem – så i alla fall balansera på dem. Slå upp kikhål, dra fram minnen, blanda nu och då för att inte gå under. Och nej, allt kan döden inte ta, så länge poeten är verksam.
I det efteråt Forsström skriver fram är så världen både radikalt annorlunda, och häpnadsväckande lik sig själv. Anteckningar är därmed ett rörande och hyperkänsligt utforskande av just det jämkande, det förhandlingsarbete som varje sörjande måste ta sig igenom. Sorgen är ju randig, och också det måste man acceptera .
"Men vad ska jag göra med dina saker" frågar Forsström. Inte heller på detta finns ett tydligt svar att presentera. Poeten kan minnas lilla Vanessa, och Vanessa träder fram på sidorna, men när hon slutar skriva är Vanessa ändå inte där. På en cementerad hotellbalkong i Bratislava finner poeten istället en grön skalbagge. Den lever. "Jag sa jag överger dig inte/Det här livet och reglerna är vad vi har", återberättar poeten detta möte med livet.
Som läsare drabbas jag både av den akuta smärtan och av den tröst som bara den sörjande som inte är rädd, inte väjer för något, kan vackla mellan den långa period som väntar innan marken återtar sin fasta skepnad.
Boken inleds med ett citat av Sebald, ur Austerlitz. Den typen av citat kan både sätta en stämning och stänga ett verk, och valet att låta sina läsare ta del av den "hjälplitteratur" man som poet har för att överleva och för att stämma sin egen röst är delikat. I Anteckningar är valet att inlemma den malplacerade tvättbjörnen bara lyckat. Den björn som noggrant och ihärdigt tvättar en äppelklyfta, med "långt utöver all förnuftig grundlighet" korresponderar med den malplacerade poeten som skriver brev av regn och snö. Som vågar säga det som det är: "Vi skulle gå ner till stranden och höll varandras/hand, och du var en liten flicka i klänning."
Se den bilden. Någon var en liten flicka i en klänning. Men är det inte längre.
Det är dessa minimala förskjutningar som får tårarna att strömma inte bara i boken, utan också genom läsaren. Ändå är det märkligaste med Anteckningar att jag inte skulle karaktärisera den som en dyster bok, utan som en bok av ljus. Det är en sorgsen bok, javisst, en smärtsam samling men den glömmer inget. Språket gör förstås sitt till, det är avklarnat, som gräset efter ett regn och varje ord är så väl valt. När jag läst den är jag förvandlad, men bara till den jag innerst inne är.
