Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Trollkarlen i Macondo

Gabriel García Márquez avled på skärtorsdagen 87 år gammal. Den colombianske Nobelpristagaren i litteratur är mest känd för romanen Hundra år av ensamhet, men hans författarskap är vidsträckt. Mikael van Reis kastar en blick bakåt mot en stor latin-amerikansk generation.

El boom kom det att heta, alltså den världsvida litterära framgången för den latinamerikanska litteraturen under 60- och 70-talen. I själva verket var det en ackumulation som pågått under hela efterkrigstiden och i minst två generationer. Vi lever i dess svallvågor.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det var en litteratur som såg sig som en fortsättning på den nordamerikanska och europeiska modernismen och satte därför upp Faulkner och Joyce som idoler. Men egenarten var förbluffande och framgången bars till ingen ringa grad upp av den politiska utvecklingen – från den kubanska revolutionen till den chilenska kuppen och fram till Francos död 1975. Kontinenten var i vänsterpolitisk rörelse i samhällen där våldsamma militärdiktaturer massproducerades. Fast denna romanlitteratur var helt fri från sovjetrealistiska schabloner och budskapsiver. Den var dramatiskt begåvad och obönhörligt fri i sin gestaltning av livsgåtorna. Så kom den också att kallas ”magisk realism”, närmast ett varumärke numera.

Ingen klädde den magiska realismen med mer berömmelse än Gabriel García Márquez och hans roman Hundra år av ensamhet, men författartruppen var stor och spridd – bakåt syntes en argentinare som Jorge Luis Borges och en chilenare som Pablo Neruda, sedan en mexikansk poet som Octavio Paz. Från korta berättelser till korta och långa poesier.

Ändå var ”el boom” främst en fråga om en fantastisk romanprosa som planterade berättelserna i en politisk värld av utopier, labyrinter och tyrannier. García Márquez – som började sin yrkesbana som journalist på 50-talet – hade sällskap av en peruan som Mario Vargas Llosa (Det gröna huset, 1966), en argentinare som Julio Cortázar (Hoppa hage, 1963) och en mexikan som Carlos Fuentes (Artemio Cruz död, 1962), men själv skulle han bli den mest namnkunnige. Hundra år av ensamhet utkom 1967 och är väl nu snart lika bekant som Cervantes Don Quijote i den spansklitterära världen. Den blev själva smällen i ”el boom”.

Den yttersta äran för en roman är förmodligen att titeln parafraseras i otaliga rubriker. Så har skett med Hundra år av ensamhet som handlar om myt och verklighet, om två berättare som upphäver varandra, slingras runt varandra i berättelsen om djungelbyn Macondo under hundra år och sju generationer. I dag är Macondo närmast en metropol i 1900-talets litterära legend.

Romanen är en släkthistoria med begynnelsen i den osannolike José Arcadio Buendia. I steg för steg får vi följa förändringen av denna urort. Mycket fantastiskt händer som när anfadern upptäcker en övervuxen, blommande spansk galjon som gått på grund långt inne i djungeln. Eller när han börjar döpa alla föremål genom att hänga skyltar på saker och ting. Macondo har nämligen drabbats av minnesförlust. Klocka, säng, ko, höna.

Som Carlos Fuentes påpekat i en essä är detta en roman om hur Latinamerika en gång var en paradisisk kontintent för dess spanska upptäckare, en arkadisk värld, ett Utopia men som historien skulle korrumpera och förstöra: ”Man kan betrakta Latinamerikas historia som en pilgrimsfärd från en grundläggande utopi till en grym epik som förnedrar utopin om inte den mytiska fantasin ingriper för att avbryta det ödesbestämdas övergrepp och försöka vinna frihetens möjligheter.”

Från Macondo, denna djungelö i fantasin, kan José Arcadio Buendiá uppfinna världen på nytt, men vad som följer är alltså förfallet, men även den krigiske överste Aureliano Buendías skall minnas ett förflutet, långt före banankapitalismen och sin egen avrättning. Till sist blir utopin till ett sken, för här finns också en annan berättare, zigenaren Melquiades, som kanske är den egentlige.

Krönika och myt – ormen biter sig i svansen. Man förstår García Márquez fascination för William Faulkner vars fiktionsvärld Yoknapatawpha County är en landsända som drömmer om den ljusa tiden före inbördeskriget. Också hos García Márquez är romanen en berättarform som ständigt väger frihetens möjligheter mot en desillusion av det drömda.

Hans stora roman är på det viset en väldig allegori om Latinamerikas historia, men det vore samtidigt att begränsa den. Det är lika mycket fråga om ett oförutsägbart berättande med tät karibisk atmosfär. Och inte att förglömma en vild humor. Hundra år av ensamhet är mycket rolig. Den kom på svenska 1970 och blev snart till en obligatorisk läsning, men själv är jag aningen rädd för att läsa om den. Den där första berusningen kanske inte infinner sig och då är minnet av det förflutna bättre ...

Den latinamerikanska boomen visade en yppig, djärv och ibland våldsam, kameleontisk kreativitet som inte fanns på andra håll. Till förbluffelsen hörde att dessa författare tycktes uppfinna romanformen på nytt. Det är tydligt så också hos García Márquez. Han vägrar skriva repertoarlitteratur. Men så är det också en litteratur som saknar episk rätlinjighet även om släktkrönikan kan vara grund. Olika tidsplan projiceras, inre monolog hörs, spårsinnet vädrar. Där finns alltid en drastisk och melankolisk svärta.

För García Márquez liksom för de andra i generationen var förstås den politiska realiteten brännande. Militärdiktaturerna förhärskade och mordet var en daglig realitet. Diktatorsromanen blev till en möjlig subgenre. För García Márquez del sker det med Patriarkens höst från 1975, en roman om en man som makten gjort övergiven. Där anar man skuggan av en Franco eller Trujillo, men ryms inte också Fidel Castro där? García Márquez och Castro kom att förbli vänner, men just ensamheten förblir ett viktigt och vidare tema i García Márquez magnifika författarskap.

Hur väger ”el boom”- generationer över nästkommande? Säkert mycket tungt, men när det gäller Gabriel García Márquez är det ändå idé att inte bara förbluffas av Hundra år av ensamhet utan också söka sig mot andra verk i hans författarskap – romaner och noveller.

Själv ser jag fram emot Krönika om en förebådad död från 1981. Mordets blodslinje - la violencia – pulserar alltid genom den latinamerikansk prosans ådror. Fast gåtan i denna baklängeshistoria förefaller helt annorlunda än alla dem som poppar upp i den svenska deckarboomen. Det finns alltid skäl att läsa baklänges.

GABRIEL GARCÍA MÁRQUEZ (1927-2014)

Colombiansk romanförfattare, Nobelpristagare 1982

På svenska finns bl a:

Hundra år av ensamhet 1970

Patriarkens höst 1975

Krönika om ett förebådat dödsfall 1981

Kärlek i kolerans tid 1985

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.