Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/3

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Trött Häckner säger hejdå

Recension: Att Liseberg vill förändra formen för Häckners Lisebergsföreställningar kanske inte är det värsta som kan hända, tycker GP:s Caroline Widenheim.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Varieté

Carl-Einar Häckners varieté Vulkan

Stora scenen på Liseberg

Publik: Cirka 900-1000
Bäst: Häckner i högform halvvägs in.
Sämst: Något för spretigt.

Det är tjugonde året för Carl-Einar Häckners varieté på Lisebergs stora scen, och kanske också det sista. Liseberg vill inte fortsätta samarbetet "i sin nuvarande form", men hur det ska se ut i stället är fortfarande oklart.

Vulkan heter årets föreställning, och den inleds med en mumlande Häcknerfigur i högt plommonstop vid namn Mr Fiasconi. Det blir en trevande start i den starka eftermiddagssolen. Både varitéorkestern, som traditionsenligt leds av Bernt Andersson, och Carl-Einar Häckner får kisa mot publiken. Men Fiasconis fumlande väcker ändå sympati och värmer upp stämningen inför varieténs första gäst, diaboloartisten Phil Os. Och han är förstås jätteduktig, men det hade definitivt gått att få in en mer genomtänkt och mångdimensionell show här.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Ridå för Häckners klassiker

Efter åtta minuters jonglerande kommer dock Häckner tillbaka, som sig själv den här gången. Först nu kommer föreställningen igång ordentligt. Han är ett fullblodsproffs på scen; i interaktionen med publiken, med sin Charlie Chaplin-bestrukna humor och sitt till synes enkla men effektiva trolleri.

Sist ut på scen är trapetsartisten Samira Reddmann från Berlin. Hennes nummer bryter av mot resten av föreställningen. Det är vansinnigt skickligt, men också mörkare och mer utmanande. Att höra Bernt Andersson sjunga "Fuck you anyway" känns lite märkligt. En varieté ska förvisso funka på flera nivåer samtidigt och kunna underhålla både barn och vuxna – en balans som Carl-Einar Häckner själv är bra på att hålla – men här tippar det liksom över. 

Överlag känns föreställningen trött. Häckner har i tidigare föreställningar kunnat knyta ihop sin egen akt med de andra artisterna mer organiskt än vad han gör i den här föreställningen. Vad titeln Vulkan ger, mer än praktisk scenografi i form av ett rykande berg man kan försvinna ner i, är också ganska oklart.

Något som inte går att ta miste på är dock publikens kärlek till Carl-Einar Häckner. Det allra största jublet får han när han tackar för de här 20 åren. Det är både fint och vemodigt. En sommar utan Häckner på Liseberg skulle onekligen kännas tom, och det faktum att publiken troget kommit dit i 20 år är väl det tydligaste tecknet man kan få på hans popularitet.

Föreställningen avslutas med att plommonstopet åker på igen, och Häckner låter Fiasconi ta över när han själv inte hittar orden för att uttrycka sin tacksamhet till publiken. Efter ett animerat tal på hittepå-språk bränner Fiasconi sitt manus. En symbol så god som någon. Ibland måste man ju lämna det gamla för att hitta något nytt.