Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Trångt. Här sover sju barn. Två av pojkarna får dela säng. Abdirisak Mohamed sover själv på en madrass på golvet.

Trångboddhet ger sämre betyg

En tredjedel av alla utrikesfödda bor trångt. För personer födda utanför Europa är siffran nästan 50 procent. Och trångboddheten befäster marginalisering, skriver Mattias Hagberg.

Abdirisak Mohamed skakar på huvudet.
– Ja, du förstår ju själv hur det blir. Bara en massa tjafs och konflikter.
Han slår ut med armen och ser sig snabbt om i rummet; tre våningssängar, en teve och en gammal soffa. Det är allt.
– Här sover sju barn, förklarar han. Två av killarna får dela säng. Själv sover jag på en madrass på golvet.

Lägenheten är på drygt sextio kvadratmeter. Två rum och kök i Norra Biskopsgården. I snart tre år har Abdirisak Mohamed bott här med sin fru och deras åtta barn.
– Vi har bara en toalett. Jag väcker de första barnen vid fem för att alla ska hinna tvätta sig och gå på toa innan skolan börjar.
Men toaletten är bara ett av många problem för Abdirisak Mohamed och hans familj. Deras extrema trångboddhet skapar ständigt nya bekymmer. Barnen har svårt att få ro att vila, att sova och att göra läxorna. Det blir ofta bråk.
– Det är jobbigast för tjejerna. De har ingen avskild vrå. Jag önskar så att de kunde få ett eget rum.
Familjen står i kö för att byta till en större bostad. Men de har inte fått några erbjudanden.
– Vi har till och med papper från socialtjänsten som säger att vi behöver en större lägenhet, för barnens skull. Men det har inte hjälpt.
Abdirisak Mohamed suckar:
– Vad ska vi göra? Jag är så orolig för barnen.

Situationen för Abdirisak Mohamed och hans familj kan verka exceptionell. Men den är inget undantag. Under de senaste åren har trångboddhet blivit ett allt vanligare bekymmer för svenska barnfamiljer. Några exakta siffror för Göteborg finns inte. Men på riksnivå finns det uppskattningar som pekar på att en miljon lever trångt i Sverige. Många av dessa är barnfamiljer.
Trångboddheten avslöjar också en rasistisk bostadsmarknad. Siffror från 2013 visar att över en tredjedel av alla utrikesfödda levde trångt. Och bland personer födda utanför Europa handlade det om nästan hälften. Motsvarande andel bland inrikes födda är bara en på tio.
Detta är förhållanden som föder och göder sociala problem. Trångboddheten befäster marginalisering och segregation. Statistik från Folkhälsoinstitutet visar att barn som bor trångt presterar sämre i skolan. Anledningen är enkel: i ett överfullt hem är det svårt att få ro för läxläsning.
Trångboddhet kan också vara en viktig förklaring till kriminalitet. Trängseln tvingar barn och unga att tillbringa mycket tid utanför hemmet, där föräldrar och andra vuxna saknar uppsikt.
Abdirisak Mohamed lever med den oron varje dag.
– Jag vill inte att de ska vara ute själva. Jag försöker alltid vara med för att ha koll på dem. De blir så lätt indragna i dumheter annars.
Han säger att han har svårt att förstå varför det ska vara så här.
– Det pratas jämt om segregation, som om det var ett olösligt problem. Men hur svårt kan det vara? Varför kan inte vi få en lägenhet någon annanstans där vi kan träffa lite andra människor och dessutom få lite mer plats?

Abdirisak Mohameds fråga kan framstå som naiv. Men den sätter i själva verket fingret på kärnan i segregationen: Tillgången till staden.
Bostadsmarknaden avslöjar mycket om ett samhälle. På vägen från Abdirisak Mohamed i Norra Biskopsgården slår jag på telefonen och går in på Hemnet. För den med kreditvärdighet finns ingen trångboddhet. Banken lånar gärna ut några miljoner till ett nytt, stort och fräscht boende. Mellan Abdirisak Mohameds vardag och bilderna på Hemnet är det en avgrund.
Samma dag som jag besöker Abdirisak Mohamed arrangerar Fastighetstidningen en stor konferens om bostads- och fastighetsmarknaden i Göteborg. Konferensen äger rum på ett fint hotell i centrala stan och handlar om optimism och framtidstro. Göteborg är en glödhet marknad, enligt Fastighetstidningen: ... under ett fåtal år har det slagits rekord efter rekord inom nästan alla segment. Det är läge att investera. Det finns pengar att tjäna.
Vill man förstå segregationen är det lika viktigt att lyssna på fastighetsbranschens glädjerop som att studera socialförvaltningens dystra rapporter. Dessa hänger nämligen intimt samman.

Vi föreställer oss gärna att städer växer fram organiskt. Nästan som levande väsen. Men ingenting kan vara mer fel. Städer är alltid strikt organiserade. Ibland av det offentliga, men för det mesta av byggherrar och banker. För dessa är staden en investering där bostadsbrist och skyhöga bostadspriser ger enorm avkastning på satsat kapital.
För investerarna gäller det därför att skapa attraktiva stadsdelar och bostadsområden som växer i värde. Det räcker att titta på några seminarierubriker under Fastighetstidningens konferens för att förstå vad det hela handlar om: Investerarpanelen: Bästa möjligheterna i väst de närmsta fem åren, Expertpanelen: Senaste hyrorna, nya projekten och bästa framtidslägena och Göteborgs nya skrapa – storhotell som ska lyfta Järntorget.

Staden som en investering. Staden som en arena för avkastning på kapital. Bland stadsplanerare, byggherrar och finansfolk har det blivit populärt att tala om värdeskapande stadsutveckling. Det vill säga en stadsutveckling som till syvende och sist handlar om att generera tillväxt. Det är ett uttryck som omhuldas av såväl det privata som det offentliga, eftersom alla i dag drar åt samma håll. Såväl kommunen som byggherrarna vill idag helst tala om tillväxt och attraktivitet. De önskar sig ett stadsrum som lockar och ger avkastning i global konkurrens med andra städer.
Visst, bostads- och fastighetsmarknaden har alltid varit en arena för spekulation. Men då och då har det offentliga gått in och försökt styra utvecklingen i andra banor. Ett av socialdemokratins stora projekt under nittonhundratalet var till exempel att förvandla bostaden från en vara till en social rättighet. Ingen skulle behöva leva som Abdirisak Mohamed och hans familj.

Nu krävs något liknande igen. I en tid av migration, segregation och kapitalisering behövs en konstruktiv motkraft. Rummet, i alla dess bemärkelser, måste återerövras. Staden kan faktiskt vara något mer än fastighetsbranschens lekplats.
Den samtida debatten handlar allt mer om identitetsfrågor, om kön, klass och etnicitet. Det är bra. Men alltför ofta stannar den debatten på en retorisk nivå. Det saknas politiska områden för konkret och praktisk handling.
Staden, det fysiska rummet, borde kunna bli ett sådant område. Här finns åtskilligt att lyfta för politiker som nu famlar efter en radikal politik för samtiden. Det gäller bara att våga utmana den postpolitiska stadspolitiken, som inte ser annat än investeringar och avkastning.
Varför inte bygga en ny stad där den sociala rättvisan kommer före allt annat? Detta borde vara en vision för socialdemokrater och andra till vänster som nu famlar efter en ny politisk berättelse.
Varför inte börja med trångboddheten? Det är en fråga som i ett enda slag fångar många av samtidens problem: strukturell rasism, ekonomisk ojämlikhet, social- och etnisk segregation – men också byggbranschens fokus på att enbart bygga sådant som ger ekonomisk avkastning för en allt rikare och allt mäktigare finanssektor.

Läs också:

Idag börjar vår nya satsning på Göteborg

Göteborg är en stad som glider isär och det blir bara värre

Bakom skuggorna 

Tack alla ni som redan hört av er!

Rätten till en möjlig framtid ska även finnas i Biskopsgården 

Pussel motverkar segregationen i Borås