Som att kräla genom en rödrosa sörja. Det är känslan som infinner sig efter att ha läst Berit Viklunds debut Kaninhålet. Känslan av vad det innebär att leva i en destruktiv parrelation där den andres krav och nycker kletar sig fast vid huden och blir till en enda kvävande massa av patriarkala strukturer och krävande sexualitet, präglad av mansnorm och manliga privilegier.
Jag känner mig lika snärjd och instängd som det namnlösa berättarjaget i Kaninhålet när jag med ett lätt tryck över bröstet lägger ifrån mig Berit Viklunds serieroman. För här har hon fångat nästan allt vad det innebär att leva i en samtida heterorelation som medveten feministisk ung kvinna. En kvinna som egentligen har ett lustfyllt förhållande till den egna sexualiteten och sin kropp, men som slutligen finner sig fångad i ett enda NEJ till allt vad lock, pock, tjat och smek heter när mannens sexualitet och behov står i centrum.
Men vi tar det från början. För det börjar med att hon faller för han den där snubben som är lite för jobbig. Han som ligger på lite för mycket och uppvaktar envetet trots att hon säger nej. Till slut säger hon ja av romantiska skäl, de blir ett par och känslorna i hennes första riktiga relation spirar och pirrar.
Fast han vill inte att de går på fest ihop. Han vill att det bara ska vara de två. Och så är han galet svartsjuk. För han är ju så kär i henne. Och så är hon äcklig när hon är full. Och så bloggar han om deras relation och om hur jobbigt det är att vara ”feministkille”. Och så ligger han med henne när hon sover och övergreppet är ett faktum.
Det är bara början på den golgatavandring som huvudpersonen får genomlida på vägen mot frigörelse. Hon, som blev kallad för ”Zornkvinnan” av andra tjejer på universitetet för sin sexuella aura, tappar allt vad lust heter. Zornkvinnan försvinner ner i ett kaninhål och lever där instängd medan relationen ovan jord lappas och lagas. Hjälpligt, men långt ifrån tillfredställande.
Berit Viklund har sitt ursprung i Skellefteå och är utbildad på serieskolan i Malmö. Nu har hon fångats upp av Syster förlag som drivs av kulturjournalisten och serietecknaren Sofia Olsson tillsammans med Åsa Grennvall, även hon väletablerad serietecknare med många album bakom sig. Syster Förlags utgivning består till stor del av personliga berättelser som berör och som har något att säga.
I Kaninhålet fångar Berit Viklund inte bara de patriarkala strukturerna som tar sig ända in sängkammaren, för att citera Gudrun Schyman. Hon fångar också den krock som uppstår när en ung generation kvinnor faktiskt inte ”släpper till” bara för att kraven ställs. För husfridens skull. Utan som istället lyssnar inåt och identifierar det som skaver. Som protesterar, bråkar och ställer krav.
Berit Viklunds gestaltning är förbluffande träffsäker, i såväl bild som text. Konstnärligt, kreativt och snudd på surrealistiskt skildras frustration och overklighetskänsla i bilderna som enbart går i rött, vitt och rosa. Kärlekens färger. Bara den ironin. Lewis Carrols Alice i Underlandet är inte långt borta i detta utforskande av en kärleksrelations totala brist på logik. På ett ontskönt sätt. För hon tvålar till den där snubben ganska bra.
