Torgny Lindgren: Norrlands Akvavit

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

För många författare är det omöjligt att skriva innerligt och uppriktigt om tro och hänförelse. Men Torgny Lindgren är ett undantag. Han kan till exempel skriva "det är bättre för dig att gå in i Guds rike enögd än att hava båda ögonen i behåll. Varje människa måste saltas med eld" och komma undan med det - ja, inte bara komma undan med det utan också nudda vid läsarens ömtåliga, existentiella register.

En orsak till att Lindgren lyckas är att han använder den östtyske hembygdsdiktaren Erwin Strittmatters skrivarmetod, sammanfattad i Lindgrens roman Dorés Bibel: "Blanda den rena, höga psalmsången med vardagens låga pratsamhet! Låt den filosofiska tanken här och var skymta bakom den alldagligt lunkande fabeln!" Metoden är naturligtvis känd också av andra författare - i det här sammanhanget kommer jag att tänka särskilt på Robert Åsbacka och hans sällsamma legering av konstfilosofi, hamburgerrecept och nostalgi.

ANNONS

Men Lindgren är ändå svåröverträffad när han, varsamt och ömsint, petar ner det religiösa patoset bland tillbehör som gör det fullt ätligt, ja, till och med utsökt. När bibelspråken blandas ihop med tidningsnotiser, skrönor och kokkonst kan de slinka ner helt smärtfritt och tillfredsställa all hemlig längtan efter det där rena, visionära språket. Och då gör det inte så mycket att själva budskapet, som ofta handlar om konstens och religionens subjektiva värden i vår teknokratiska samtid, vid närmare eftertanke är ganska trådigt.

Akademiledamoten Lindgren fick sitt kritikergenombrott 1982, med sin tionde bok, den djupt tragiska Ormens väg på hälleberget, skriven på ett slags litterär västerbottniska. Hummelhonung, som gav författaren Augustpriset 1995, är den första delen i en löst sammanhållen trilogi, även den vävd kring människor och platser i Västerbottens inland. Trilogins två övriga delar, Pölsan (2002) och Dorés Bibel (2005), rör sig inte bara skickligt mellan olika språkliga lager, utan kastar sig också mellan olika tidsplan, mellan skrivandets nu och ett mytiskt förflutet, där konstens mera relativa sanning råder.

I den forntid som vecklas ut i trilogin händer det att en gubbe blir så kall att fukten i hans hjärna avdunstar, eller att en korv smakar så sublimt att den som äter förlorar talförmågan. Men det går inte att hämta upp hur många historier som helst ur det förgångnas gömmor: "Författaren utför genom sitt arbete en dränering av det förflutna, men också en torrläggning av sitt eget jag", skriver Lindgren, igen i Dorés Bibel, som enligt en intervju skulle bli hans sista berättelse.

ANNONS

Så har det trots allt inte blivit. Samtidigt verkar uttorkningen punktvis vara ett faktum när Lindgren nu utkommer med en ny roman. Norrlands Akvavit formar sig till ett slags trilogins efterord, där den som läst de tidigare böckerna kommer att känna igen karaktärer, platser och händelser. Men säkert kommer hon också att förvånas över att skrönorna från förr denna gång mest utgör några udda pölar. Den teknokratiska samtiden har fått bre ut sig över stora delar av fantasins domäner.

Norrlands Akvavit handlar om väckelsepredikanten Olof Helmersson, som i början på 2000-talet återvänder till trakten kring Avabäck. I ett tiovåninghus vid kusten har han kommit fram till att "i stort sett ingenting fanns, ingenting av allt det som han en gång i tiden hade påstått och ropat ut och sjungit om och bönfallit stora delar av Västerbottens inland att bekänna sig till". Nu, femtio år senare, ska han försöka rätta till sitt misstag och avkristna den byggd han en gång frälst.

Men när han väl kommer tillbaka är nästan hela hans församling död. Kvar är några enstaka åldringar som vårdas i sina hem på kommunens bekostnad - och de flesta av dem har på egen hand för länge sedan övergivit Helmerssons lära.

ANNONS

Norrlands Akvavit innehåller många av de språktyper som tvinnats samman så skickligt i tidigare romaner. Här finns en utläggning om konstens kraft, här finns bibel- och psalmallusioner, här finns notisskrivarens hemliga kulturgärning: den mustiga berättelsen om Karl XV:s inspektionsresa i trakten.

Ändå uppstår ingen mångbottnad helhet. Avsnitten om Karl XV är isolerade och grälla gobelängstumpar vars främsta uppgift verkar vara att göra Helmerssons enkla ankomst per cykel ännu mera prosaisk. Konstfilosofin möts av misstrogen likgiltighet, och nåden (eller livslögnen - det går som vanligt på ett ut) blir till slut identisk med en rejäl brännvinsfylla.

När illusionisten Helmersson (och kanske också författaren Torgny Lindgren) avsäger sig sitt trolleri gör han det ibland med ett fint vemod, som får mig att tänka på Prospero i Shakespeares Stormen. Men ibland får romanen mig bara att gäspa. Den är ett bitvis vackert, bitvis alldeles för luftigt knutet avsked till konsten, som, trots allt, med tanke på Lindgrens tidigare redovisade känsla för sanningens relativitet, i framtiden mycket väl kan visa sig vara fullkomligt provisoriskt.

ANNONS