Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Torbjörn Flygt | Var man

Torbjörn Flygts Var man är en rätt hårdhänt desillusionsroman, inte endast om kön utan om fåfängt önsketänkande, skriver Carl Erland Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Torbjörn Flygt

Var man

Norstedts

Torbjörn Flygt är listig när han kallar sin nya roman Var man, och låter två karlar stå i centrum, medan storyns kvinna – hon heter Sara – bara närvarar genom dessa mäns minnen och känslor. Listig, då upplägget vädjar till könsrollstrenden; speciellt den anbefallda om mäns otvivelaktiga tillkortakommanden. Här heter den ene Tomas. Han är framgångsrik affärsman, macho (åtminstone i början, då Flygt lägger ut spelbrickorna) och biologisk far till en dotter han aldrig träffat, men nu vill ha tillbaka. Sara är modern. Tomas uppsöker Kim, Saras nuvarande kille, och ett slags själarnas kamp startar.

Vem ska vinna, alfahannen Tomas eller den mer mjuke sjuksköterskan Kim? Det är inte så lite av Strindbergs kammarspel över anrättningen, som i den korta pjäsen Den starkare. Där var det en frånvarande man som spökade. Här är det Sara. Hon framträder alltså inte direkt i berättelsen, anas bara i ljudet av den infernaliska hissen som ständigt annonserar hennes snara ankomst. Vad händer då, domens dag? Förväntas hon bekransa kampens segrare, den som är mest/minst man?

Det är listigt. Torbjörn Flygt nyttjar en dagens trend som utgångspunkt, för att snart nog vidga cirkeln över andra betydligt mer prosaiska och brutala ämnesområden. Tidigt saboterar han sina könsstereotyper, låter dem flagna i kanterna, för kanske är den skenbart starke svag, och den svage manipulativ, det vill säga Flygt inför en realism som gör alltför platta genusteoretiska slutsatser omöjliga. För att sen gå vidare, till det som makt alltid handlar om, själva tillvarons tarvliga kärna: pengar. Finns det i början politiskt korrekt idealism hos Kim, och en bepansrad skuldkänsla hos Tomas, skrumpnar bådas bevekelsegrunder när ekonomiska realiteter obevekligt placerar allt på sina rätta platser.

Och i en roman som handlar om pengar finns inga moraliska och politiska föredömen. I det ljuset kan man också ana hur den frånvarande Sara använt vad hon i sin tur har som maktmedel. Var man är en rätt hårdhänt desillusionsroman, inte endast om kön utan om fåfängt önsketänkande, revansch som halvtaskig praktik, det manipulativa som mänsklig grundregel.