Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Torbjörn Elensky | Egendom.

Torbjörn Elensky | Egendom

Torbjörn Elenskys roman Egendom rör sig i maniska cirklar, skriver Carl Erland Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Torbjörn Elensky

Egendom

Albert Bonniers Förlag

Inom litteraturen är allting gjort förut, och skildringar av psykiska sammanbrott inifrån har omsider fått sin obligatoriska kulissvärld, numera oftast utnyttjad av lata deckarförfattare som inte gitter ge sina brottslingar begripliga motiv. Torbjörn Elenskys nya roman Egendom är ingen deckare, men har ändå – speciellt i slutet – thrillerns struktur, fast skevande, på kryckor, ett prosans Frankensteins monster på väg att falla sönder. Detta symbiotiskt med sin huvudperson. Hon heter Anna, är framgångsrik arkitekt, skild, med son. I början är de med bil på väg till Annas föräldrar.

Rättare sagt de Anna trott vara sina föräldrar. Hon har fått reda på att hon är adopterad. Kronologin är redan från början oklar, ett läckage Elensky arbetar in i språkets struktur. Men Anna har fått veta att hennes ”riktiga” mor varit nerknarkad och prostituerad, ett sprutluder kallat, och som också frånskild och osäker på sin sons känslor, upplever nu Anna sin identitet hotad – om hennes ursprung varit en falsk berättelse, hur har då den autentiska sett ut? Och i vilken (vems?) story ska hon nu ingå? Det är grundproblematiken.

Mången omsorgsfullt skriven berättelse handlar om identiteten, ämnet ligger i tiden. Men Elenskys roman är ingen relations- och terapiskildring, och det skrivna inte omsorgsfullt, ett med beröm godkänt prov på närmaste skrivarkurs. Prosamaskinen är iskallt effektiv, men med kallsvett som drivmedel. Sida för sida för sida drivs läsaren in sammanhang som upprepas, förskjuts, i omtagningar där maskhållningen bara döljer fler masker. Pendeln slår allt vildare från samtal med en väninna på restaurang Gondolen, till tjat med sonen, till en vardaglig konversation med fosterföräldrarna som plötsligt blir symbolisk, tillgjord; som vore Annas hela tillvaro enbart utifrån gjord, en konstruktion. Genom högar av förbrukade etiketter vadar hon ut i intet. I slutet bärs en kvinna ut på bår från ett demolerat hus. Är det hon?

Det är en rätt märklig roman Torbjörn Elensky skrivit. På ytan ännu en sammanbrottsskildring, rör den sig i maniska cirklar kring ett aldrig riktigt definierat tomrum.