Tony Samuelsson | Kafkapaviljongen

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det är år 1946, i en vintertyst utkant som också är ett inre landskap. I en kall liten sportstuga väntar några judar på att bli utsmugglade ur det av nazisterna annekterade Sverige. Det här vintertysta landskapet tillhör den stockholmska förortsvärld som Tony Samuelsson så ofta frekventerat i sina romaner. Han känner dessa områden, där historien tycks öppna sig mot något okänt som ger resonans inom oss i form av den stora fråga stadens vardagsliv ofta överröstar: varför finns jag?

Nu är han där ute igen, i romanen Kafkapaviljongen, en ambitiös uppföljare till den kontrafaktiska romanen Jag var en arier som kom för snart fem år sedan. Personer från den förra romanen dyker upp igen, i en skildring befolkad av realhistoriska och påhittade gestalter om varandra.

ANNONS

I sportstugan får de gömda judarna besök av författaren Sigge Eriksson och hans flickvän Nina som tillhör motståndsrörelsen mot den svenska naziregimen. En av de gömda är Sigges respekterade gymnasielärare som säger: ”Ni riskerar mycket för att hålla oss vid liv. Vi är ju så gott som värdelösa.” Varpå Sigge replikerar: ”Tvärtom. Ni är det enda värdefulla vi har.” Detta är ett centralt ögonblick i det moraliska och estetiska rannsakningsprojekt Samuelssons båda romaner bildar.

Sigge som har fängslats efter att ha sålt en förbjuden bok hamnar på Långholmen i Stockholm, där regimen inrättat en litterär omskolningsanstalt. Den från början marxistiske litteratören Kurt Robladh som blivit hög kulturpolitiker i det nazistiska parlamentet, förklarar där för Sigge vad han och hans författarkolleger står inför. Det gäller att skapa en ny mentalitet som på samma gång kan rena människor från skulden över andra världskrigets folkbrott och lägga grunden till en ny idealitet.

På omskolningsanstalten finns även Stig Dagerman. Han och Eyvind Johnson är romanens stora förebilder. Johnson flyr till USA och åldras där, medan Dagerman väljer en annan väg, omutlig. Sigges replik till sin förtvivlade gamle lärare där i stugan är ett uttryck för hans brottning med den epoköverskridande frågan om förhållandet mellan kreativitet och medmänsklighet. Hur inbördes avväga behovet av uppskattning, försörjningens krav, viljan att tjäna högre värden och det värde skrivandet självt utgör? Frågorna ställs på sin spets under en totalitär regim som inte tvekar att tortera och mörda, men de är alltid aktuella.

ANNONS

Man kan förstå att Samuelsson har velat återvända till den värld han började skapa i Jag var en arier. I detta fjärran historiska kosmos, så likt vårt eget och ändå ett helt annat, utövar gestalter som Sigge, magister B., Robladh, den återupprättade poeten Sundberg, motståndskvinnan Nina och många andra en nästan hemtrevlig lockelse. Den spänning som vidmakthålls av Samuelssons skickligt utövade psykologiska realism mättas också med något mer än bara vilja att veta hur det går. Det har med rösten att göra, och med den roll skapandet tilldelas.

Per Albin Hansson har mördats. Den svenska befolkningen töms på förment underhaltiga individer. Fyrtiotalistlitteraturen finns bara kvar som en strimla, dyrkad av vilsna nihilister som utvalt Lindegrens diktbok Mannen utan väg till sin kontextlösa urkund. Nazismen är på väg att utrota litteraturen. Mitt i denna komplexa fantasi hörs berättarens röst, besinningsfull och sorgsen som sig bör, men orubblig i sin tro på det litterära skrivandets värde.

Den argentinske författaren Ricardo Piglia (i dagarna aktuell på svenska med den intrikata metahistoriska romanen Konstgjord andning, från 1980) har sagt att idéernas osynlighet är motståndets sista fäste inom människan. Litteraturens förmåga att vädja till en inre koncentration vars visualitet inte är optisk utan mental utgör en del av dess egenart. Hos Samuelsson ställs den litterära intelligensen och moralen mot ett rasistiskt samhällssystem där man dyrkar vissa yttre drag hos den germanska människan, medan andra forslas bort och dödas. Den diskreta etiska ikonoklasm som i civiliserat saktmod bedrivs i Samuelssons nya roman är dess uppfordran till vår samtid. Nynazismen är givetvis ett hot att ta på allvar idag, men den påtvingade externaliseringen och visualiseringen av alla mänskliga angelägenheter är det också.

ANNONS

Kafkapaviljongen erbjuder kort sagt spännande läsning i kraft av det historiska tanke- experimentet, men att jag sedan tänker på romanen efteråt beror på att den dessutom förmedlar ett människointresse som likt förortens vinterskog står öppet mot det tidlösa.

ÄMNET

Tony Samuelsson återvänder till den stockholmska förortsvärld han känner så väl med romanen Kafka-paviljongen, en ambitiös uppföljare till den kritikerrosade romanen Jag var en arier som kom för snart fem år sedan. Även denna gång har Tyskland vunnit andra världskriget.

SKRIBENTEN

Ulf Eriksson är författare och kulturskribent. Skrev senast om Peter Handbergs roman Klubb Ibsen.

ANNONS