Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tony Elgenstierna | Hellbergs Kram

Hans-Eric Hellbergs böcker fick man smussla lite med eftersom titlarna var så pinsamma, skriver Eva-Lotta Hultén som läst en ny bok om Hellbergs författarskap.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

När den sexuella revolutionen nådde barnboken

Gidlunds

Som liten älskade jag allvarliga och realistiska böcker om barn som hade det svårt. Hans-Eric Hellbergs bokserie om Maria, vars mamma var psykiskt sjuk, pappa inte ville ha henne och älskade morfar dog, var något av en favorit. Senare läste jag även hans serie om Jonnie och Katarina som inleds med böckerna Kram och Puss. Dem fick man smussla lite med eftersom titlarna var så pinsamma – men ack så bra de var. Hellberg skrev för unga om kärlek, sex och relationer och bibliotekets exemplar var i det närmaste sönderlästa.

I boken Hellbergs Kram. När den sexuella revolutionen nådde barnboken berättar Tony Elgenstierna om Hans-Eric Hellbergs författarskap, med särskilt fokus på den serie som alltså inleddes med Kram. Jag får lära mig att boken tillkom på en direkt förfrågan från en dansk förläggare, om Hellberg kunde skriva ”porr för barn”. Böckerna väckte stor uppmärksamhet när de kom ut. Recensenterna var i huvudsak positiva, barnen älskade dem men Hellberg fick också ta emot kritik både i medierna och privat. Upprörda vuxna kallade honom ”odjur i människohamn” och ”snuskgubbe”.

Tony Elgenstierna sätter in Hans-Eric Hellbergs böcker i sitt tidsmässiga sammanhang. 70-talet med sin socialrealism var Hellbergs blomningstid. De tusentals brev han fick från sina läsare vittnar om att de tyckte att han lyckades väl med att skriva ”värkligt” (som en läsare formulerade det – ett utmärkt ord för att beskriva dessa böcker) men ändå spännande. Vardagligheten fick läsarna att känna igen sig men där fanns också scener som tangerade deras hemliga fantasier.

Hellbergs Kram lider av viss rörighet. Det hoppas lite hit och dit både mellan böcker och tidsperioder. Men framför allt är denna bok alldeles för kort. Hans-Eric Hellbergs författarskap är värt att uppmärksammas och Elgenstierna skriver både roligt och analytiskt. De 101 sidorna hade gärna fått vara minst dubbelt så många.