Författaren Per Nilsson.
Författaren Per Nilsson. Bild: Monica Malmberg

Tonårsmörker som gnager

Berättaren har greppet i Per Nilssons nya roman Som sparv som örn är en historia om förlösande vänskap. Ingrid Bosseldal har läst.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Rösten som anropar ett du i Per Nilssons roman Som sparv som örn är klar, distinkt och frammanar autenticitet. Det är något med hur den med barnets blandning av förundran och världsvana rör sig ovanpå det outsägliga och det outhärdliga, som om det vore självklart att så ser världen ut. Vissa oansenliga trettonåringar bor i ett hus på landet med en lekfull schäfertik, en hage full med hästar och två snälla föräldrar som utan att ställa för många frågor dukar fram en extra tallrik vid behov. Andra barn namnger sitt eget mörka inre efter en dödfödd tvilling, har ett hål i hjärtat istället för en mamma och navigerar mellan mormors alkoholism, vilda fester och killar som efterlämnar synliga sår. Någonstans på vägen kan också en mentor och svensklärare falla. Kanske var han inte bara snäll, kanske var han motiv betydligt mörkare.

ANNONS

LÄS MER:Svårt att göra överlevnad till konst

Berättaren, Be, översätter sin historia till den metafor som gett romanen sin titel. ”Du”, med det ovanliga namnet Enneka, är en örn, ensam och mäktig. Själv är Be en liten, orolig flockvarelse, en sparv. Det går att bli lite matt på hur den där tämligen banala bilden används genom romanen, men det går också att tro på den, eller snarare, tro på att den för Be är ett sätt att rama in det som hänt.

Ett av Per Nilssons signum är att utelämna detaljer. Hans karaktärer erbjuds möjligheten att framträda utan stigma eller bestämningar och prövar samtidigt vår egen blick: någon kanske sitter i rullstol (varför behöver vi veta det?), någon annan har ett kön (men vad händer om det aldrig bestäms)? Be är romanen igenom okönad. Kanske är det därför berättarrösten blir så klar. Den vill Enneka något, och det är något mer än vänskap eller kärlek.

Som sparv som örn är en syster till romanen Som hund som katt från 2016. Också där är det ett jag som vänder sig till ett du. Också där är det mindre viktigt att fastställa relationens form och personernas kön och betydligt viktigare att se vilken mening den skapar i deras liv.

ANNONS

Nilssons framställning i nya romanen kräver av läsaren att acceptera texten som ett verk av Be, en trettonåring. Jag gör det gärna. Men någonstans på botten av min läsning gnager det. Jag skulle vilja få ett utrymme att utmana barnets författare. Hur, exempelvis, ska egentligen den ambivalenta bilden av mentorn, anklagad för sexuella övergrepp, tolkas? Jag anar just där en författare bakom orden. Men jag lyckas inte utröna om han duckar eller bara är konsekvent.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS