Ordet sysselsättning har fått dålig klang, och betraktas ibland som något att sätta i händerna på folk som slår dank. Det är synd. För lika gärna kan det innebära länken mellan lönearbetet och drömmen. Så var det i Tomas Tranströmers fall. I flera decennier frambringade han vid sidan av sin psykologanställning de många betydande diktverk som i slutändan ledde fram till Nobelpris. Tranströmers produktion verkar vid en snabb reflektion beröra annat än makten över tid och pengar. Men i Decemberkväll -72 ur samlingen Stigar, skriver han om livskonflikten:
Här kommer jag den osynlige mannen, kanske anställd
av ett stort Minne för att leva just nu. Och jag kör förbi
den igenbommade vita kyrkan – därinne står ett helgon av trä
leende, hjälplös, som om man tagit ifrån honom glasögonen.
Han är ensam. Allt det andra är nu, nu, nu. Tyngdlagen som
pressar oss
mot arbetet om dagen och mot sängen om natten. Kriget.
Den skyndsamme tjänstemannens perspektiv genomsyrar också den postumt utgivna klippboken I arbetets utkanter, med materialurval av Magnus Halldin och formgivning av Nina Ulmaja. Tillsammans med författarens memoarer om uppväxtåren Minnena ser dig (1993) ger de en god bild av hur en skapande människa formas. Titeln som är ett lån från en dikt i Klanger och spår (1966) kunde i och för sig passa för porträtt av vilken poet som helst, oavsett dennas behov av extraknäck. Men hemma hos sin uppburne upphovsman blir raden såklart särskilt relevant. Hur såg han egentligen på sig själv och världen?
I en återgiven intervju med Jan Erik Vold (ur Samtiden, 1985) berättar Tranströmer om sitt förhållande till konsten, musiken och litteraturen. Att det var den senare han skulle satsa på föll sig länge inte självklart. Den mångsysslande redaktör- och lärarsonen skulle rentav kunna tänka sig en tillvaro utan böcker, men inte utan toner. Med utgångspunkt i Decemberkväll -72 resonerar hursomhelst Tranströmer om författaruppdraget. Någon tydlig åtskillnad av detta och den vanliga yrkesidentiteten säger han sig här aldrig gjort.
Och nej, rollen som äventyrare och prövad konstnärsrebell är inget denna författare måste axla. I stället får han den dubbla blicken hos en statsanställd och fri skribent. Och trots att tankarna om att enbart ge sig hän åt litteraturen aldrig funnits, är det en frustrerad lyriker med plats som psykolog på personaladministrativa rådet i Västerås som i ett brev till Peter Curman 1967 beklagar sig. Någon fristad från det litterära trycket förefaller inte jobbet vara. Samvaron med kollegor fullkomligt ointresserade av vidsidanom-projekt på vers, tycks minst sagt irritera. Diverse kurser slukar alltför mycket tid, och den som blir över fylls av längtan efter de egna orden och deras läsare. Några år tidigare deklarerar Tomas Tranströmer sitt diktarideal för Madeleine Gustafsson och Lars Gustafsson: ”Vi behöver berättande poeter som likväl kan skriva 500 ggr kortare än Fritiofs saga.”
Om det är något Halldins och Ulmajas fina bok förmedlar, är det hur den principen förvärvad på läroverkets latinlinje under karriären övergår i praktiserad insikt. Från arbetets utkanter förflyttar sig så småningom den osynlige mannen till bländande offentlighet. Blandat med foton från barndom och Nobelfirande på Runmarös hembygdsgård finns i den färska biografin även faksimil av Tranströmers handskrivna diktutkast. Som läsare känns det spännande och tacksamt att följa tillblivelseprocessen, då författaren så omsorgsfullt bevarat sina anteckningar. Intressant är till exempel förändringarna i den ofta citerade Romanska bågar (ur För levande och döda, 1989). Utan strykningar och förenkling hade den kanske inte uppnått samma status. Bakom det färdiga verket ligger förvisso möda i det tysta.
Stolt men blygsam, kanske dock en smula fåfäng vad gäller huvudsysselsättning, blir intrycket av Tranströmer i Halldins och Ulmajas tappning. Som mer än något pampigt monument står sig säkert denna diktargärning fortsatt stark bland allmänheten.
