Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Tomas Espedal | Bergensare

Tomas Espedal har många beröringspunkter med Karl Ove Knausgård konstaterar Björn Gunnarsson – och ett bättre språk. Nya romanen Bergensare är fylld av manlig patetik.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Tomas Espedal

Bergensare

Översättning: Jimmy Gansby

Lindelöws

Tomas Espedal flätar genrer: essä, dikt, självbiografi och litterär fiktion. Så framgångsrikt att han två gånger tidigare nominerats till Nordiska rådets litteraturpris. Dels för Gå: eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv. Dels för Mot konsten. Dessa två är också de enda av Espedals sammanlagt elva böcker som översatts till svenska.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

ESPEDALS NYA BOK, Bergensare, kommer snabbt i svensk utgåva. Det är tänkbart att framgången för Karl Ove Knausgård berett vägen för Espedal i grannlandet som annars bryr sig föga om norsk samtidslitteratur.

Espedal figurerar i samband med en våldtäktshistoria i Knausgårds Min kamp volym fem. Samma våldtäktsanklagelse återspeglas i Bergensare. Författarna är personligt bekanta, men det finns också litterära likheter. Till exempel kasten mellan ämnen: efter historien om Knausgårds påstådda våldtäkt kommer Espedal omedelbart in på Anders Behring Breivik och massakern på Utøya.

Espedal använder precis som Knausgård en bekännande stil som både är fiktiv och dokumentär. En medelålders mans vedermödor, beskrivet med visst självmedlidande. En helt igenom manlig patetik, framträdande inte minst i synen på kvinnor och kärlek. Båda figurativt uttryckta med stort K, som hos äkta romantiker.

MÄN SLÅR VARANDRA på käften när någon ”stulit” en kvinna från den andre. Män har det ”hårt och svårt”, det är svart kaffe, cigaretter, alkohol, ångest, existentiell ensamhet och att vara en ”äkta” konstnär.

Ett framträdande tema är behovet av ett avskilt rum att skriva i, avskilt från kvinnor; mödrar eller hustrur. Espedal beskriver en bergensisk författarbohem, bergensiska kvarter och gator, samt sin bergensiska uppväxt. Den sistnämnda känns igen från boken Mot konsten.

ESPEDALS SPRÅK ÄR bättre än Knausgårds, mera utsökt avslipat. Bergen, stadens natur och dess invånare är detaljerade motiv. Flanörsprosan leder vidare ut i världen, till New York, Madrid, Rom. Flykt från kärlekssorg är både utgångs- och slutpunkt i boken: att resa bort för att kunna komma hem.