Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/2

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Tom Petty stod för integritet och omtänksamhet

Jan Andersson om minnet av rocklegendaren Tom Petty.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Tom Petty är död. Efter förvirrande uppgifter och oklara besked kom dödsbudet tidigt på tisdagsmorgonen från UCLA Medical Center i Santa Monica, dit Petty hade förts efter en hjärtattack i hemmet i Malibu. Det var Tom Pettys långvarige manager Tony Dimitriades som förmedlade beskedet å familjens vägnar.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jag kände inte Tom Petty och har aldrig träffat eller intervjuat honom, så det är nog inte sorg jag känner i bröstet just nu, däremot vemod, stor tomhet och saknad.

Först och främst på grund av Tom Pettys musik. Såklart. De där ringande Byrdsgitarrerna och den ljusa, nasala stämman har följt mig ända sedan jag först upptäckte Tom Petty & The Heartbreakers genom Dave Stewarts skruvade Alice i Underlandet-video till Don't come around here no more, den låt som tillsammans med Dire Straits Money for nothing och Peter Gabriels Sledgehammer alltid tycktes snurra på MTV under kanalens storhetstid i mitten på 80-talet.

Därifrån nystade jag mig bakåt, album för album, och när Bruce Springsteen gästade Ullevi 1985 satt jag hemma i Kungsbacka och lyssnade på Damn the torpedoes, i mitt tycke Tom Pettys bästa album tillsammans med Full moon fever. Kanske för att jag inte fick någon biljett till Springsteen, men ändå.

Faktum är att det finns så många kopplingar mellan de båda artisterna och deras pulserande heartlandrock (enorma låtskrivare, drivna historieberättare med stort hjärta, grymt kompband, komplicerad fadersrelation) att Tom Petty mycket väl hade kunnat beskrivas som västkustens Bruce Springsteen - om han inte varit så unik och originell i sitt artisteri.

Det är tre år sedan Tom Petty släppte sitt senaste album, Hypnotic eye, som jag uppfattade som rätt stabbigt och stelt. Men jag gladdes ändå när albumet visade sig bli karriärens första Billboardetta för Tom Petty. Det var liksom på tiden.

Artister får inga musikpriser eller utmärkelser för att de är generösa och anständiga, Pettys sista album sålde helt enkelt väldigt bra, men om det fanns en sådan kategori borde Tom Petty ha belönats flera gånger om.

För det är inte bara på grund av Tom Pettys musik som jag känner saknad idag. Det är också tack vare hans integritet och omtänksamhet. När vissa artister hotar att stämma folk för minsta oförrätt, inbillad eller verklig, valde Tom Petty alltid den andra vägen. When they went low, he went high.

När Red Hot Chili Peppers kritiserades för att ha lånat lite väl mycket av Tom Pettys låt Mary Jane's last dance till sin Dani California, var det Petty själv som tonade ned kritiken och inte såg några problem.

När The Strokes erkände att deras genombrottshit Last night byggde på Tom Pettys American girl, skrattade bara Petty och tänkte "good for you", berättade han för Rolling Stone.

Dock markerade Tom Petty härom året mot Sam Smith och hans Stay with me, som uppbär tydliga likheter med Pettys I won't back down. De kom överens utan rättegång, och efteråt närmast försvarade Tom Petty sin unge brittiska kollega med att "lånet" helt enkelt var ett misstag.

Så. Idag lyssnar jag på Damn the torpedoes och tänker på Tom Petty.