Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Tove Folkesson.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Tolve Folkessons språkliga briljans är alldeles särskild

Mormor Stickan skrivs fram med varm hand i Tove Folkessons nya roman Ölandssången, när huvudpersonen vänder tillbaka till barndomens landskap för att försöka förstå sig själv.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

Roman

Tove Folkesson

Ölandssången

Weyler förlag

Så landar slutligen Eva Zackrisson på Öland. Efter att ha varit både jägare och jagad genom debuten Kalmars jägarinnor och uppföljaren Sund sluter Tove Folkesson cirkeln för sin huvudperson med att låta henne söka sig bakåt. För att hon ska klara av att stå stilla och hitta lugnet måste hon se sig själv genom backspegeln. Genom släktens gång och sorgen som vilar där. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Tove Folkesson fick stort genomslag för tre år sedan med sin debutroman Kalmars jägarinnor. I den fick vi följa Eva och vännerna som sökte sig till varandra, famlade efter identitet och formades tillsammans med hjälp av många festkvällar och mantrat ”Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga”. I Kalmars jägarinnor klädde Tove Folkesson de unga kvinnornas liv och rasande i en energisk språkdräkt som ringade in berättelsen i i det vakuum som det innebär att leva i väntan på att ta klivet in i den vuxna världen. I uppföljaren Sund gestaltade hon gränslandet däremellan. Ett ständigt sökande och en molande oro som får den unga Eva att slänga bort pengar på både charlataner och utlandsresor i hopp om att hitta sig själv någonstans på vägen. Och samtidigt ligger Öland där på andra sidan sundet och lockar med sitt trygga landskap och en mormor som står stadigt med fötterna i den öländska myllan. 

I Ölandssången vänder alltså Eva Zakrisson tillbaka till barndomens landskap. För att leta efter svar och för att förstå sig själv. Varifrån kommer sorgen hon bär på och vilket arv är det egentligen som hon bär inom sig? Hon läser brev och samtalar med Mormor Stickan, som röker cigariller och åldras i högklackade skor.  Fram träder bilden av psykisk sjukdom och depression, sakta men säkert faller bitarna på plats för Eva. Här finns också utrymme för landsbygdens trångsynthet och ett grymt kvinnoöde som inte ligger långt bort i tiden. Och genom hela berättelsens ljuder tonerna av en vemodig sång som lägger sig likt blå froströk över släktens historia. Ölandssången. Tove Folkesson skriver med varsam hand fram personer, men framför allt stämningar och platser på ett sätt som gör texten levande och känsloladdad. 

Inte minst utforskar Tove Folkesson språket betydelse för individen, rätten till språket och vägen till erövring. Vem har rätt att tala och vem har det inte? Fadern som genom de tre romanerna har flytt verkligheten, över haven och genom alkohol, men som kanske hade fått leva ett annat liv om han ägt rätten att uttrycka sig. 
”Om det är sant att människan har sin egentlige uppehållsort i språket, skriver Heidegger. "Då kommer en erfarenhet som hon gör med språket beröra hennes innersta fogning.” Eva Zackrisson som däremot har rest in i den universitetsvärlden är besvärad över sina akademiska poäng och uppsatsen som ska skrivas. Det gäller ju att inte vara märkvärdig på ön.

När Tove Folkesson nu avrundar sin trilogi om sökande, sorg och klassresenärens skavsår råder det ingen tvekan om att hon har erövrat språket och gjort det till sitt. I Tove Folkessons litterära uttryck ryms en alldeles särskild briljans. Med ett språk präglat av skörhetens skärvor fogar hon stilfullt samman ett liv.