Tina Thunanders Augustprisnominerade reportagebok Doktor Nasser har ingen bil följer en lång tradition av europeiska reseskildringar från länder som uppfattats som svårbegripliga. Den västerländska blicken har analyserat och gjort mer eller mindre medvetna jämförelser med det egna kulturella systemet, den osynliga normen.
Det är givet att detta är en genre med inbyggda fallgropar. Åsne Seierstads porträtt av en afghansk familj i Bokhandlaren i Kabul är ett tydligt exempel, inte för att boken nödvändigtvis är ovanligt problematisk utan för att de studerade personerna visade sig ha maktmedel att protestera mot beskrivningen av dem.
NÄR THUNANDER RESER till Kairo är det för att lära sig arabiska. Hon hamnar dock mitt i den arabiska vårens eruption av våld och ideologisk nyorientering, vilket gör att undervisningen mer och mer kommer att handla om revolutionens verklighet på gator och torg. Hennes lärare är en ung läkare som inte kan leva på sin minimala lön.
Doktor Nasser sympatiserar med det tidigare förbjudna Muslimska brödraskapet och tillhör den allt större gruppen obemedlade, men välutbildade, som saknar det kontaktnät man behöver för att få ett arbete det går att försörja sig på. På tvärs mot könssegregationen blir den svenska journalisten och hennes introduktör vänner och Nasser öppnar sig och sin privata sfär för henne. Jag hoppas att jag förvaltat förtroendet, skriver Thunander.
DOKTOR NASSER HAR ingen bil är skriven med kunskap, empati och med en nedtonad, prövande hållning till den komplexa politiska och religiösa utvecklingen efter den 25 januari 2011. I dagens nervöst regisserade medieklimat är det värdefullt att journalister stannar kvar även sedan den mer lättrapporterade dramatiken lagt sig och här fyller reportageboken en viktig uppgift. Men om doktor Nasser anser att Thunander förvaltat förtroendet, det lämnas jag som läsare i en obehaglig ovisshet om.
