Tillbaka till barndomsön

Manusträff i Grekland, nätverkande i London. Men just i dag har Ruben Östlund en stund över. Vi reser till Styrsö där han växte upp. ”Hade det inte varit för Styrsö fritid och deras videokamera så hade det inte blivit några filmer gjorda” säger Guldpalmsvinnaren.

Övre Djupedalsgatan kl 14.45

Innergården är full av byggnadsställningar. Ruben Östlund kommer ner, halvt fokuserad på sin mobiltelefon, avslutar ett samtal. När han, som nu, är ledig förbereder han flytten till en större lägenhet gärna i närheten. Döttrarna ska få egna rum är det tänkt. Veckan som kommer reser de till Aten för att träffa grekiska filmregissören och producenten Athina Rachel Tsangari, med filmer som Dogtooth och Attenberg på sitt cv. Tvillingarna Hilda och Alva får ta med en kompis för att inte ha tråkigt när pappa är på ”scriptlab” och pratar manusskrivande hela dagarna med sina europeiska kollegor. ”Grekiska filmare som Athina och Yorgos Lanthimos är jätteglada för min skull. De menar att guldpalmen till The square ger kredd till dem också: till en slags ny europeisk film. Jag skulle inte vilja kalla den ’smalare’. Snarare film med ett nytt konstnärligt anspråk.” säger Ruben Östlund medan vi kliver ur bilen vid färjeterminalen.
Det gäller att hålla hårt i kamerablixtens lättflygande tillbehör. Vindstyrkan är klart över tolv sekundmeter och vita gäss sveper över Rivöfjorden.

Styrsöbåten kl 15.30

Vattnet piskas till vitt skum i aktern på Silvertärnan. Efter fotograferingen går vi upp på övre däck, slår oss ner på solblekta träbänkar. Resorna till Styrsö må vara färre nu än vad de brukade vara under Ruben Östlunds uppväxt. Ändå händer det osvikligt att han varvar ner, går in i ett lugnare tempo, när han passerar sundet. En slags mental passage.
Himlen möter havet i horisontens dis. Att vindsurfa över vågorna, eller stå på en brant fjälltopp med snön som ett hav under dig – kanske infinner sig liknande känslor av frihet? Ruben Östlund funderar och svarar att det är riskmomentet han är ute efter. I alla fall i skidåkningen: det ombytliga i att ena sekunden befinna sig i fritt fall, nästa i trygghet. Att förlora och återta kontroll. Som att uttala som mål att åstadkomma ”filmhistoriens mest spektakulära lavinscen” vilket Ruben Östlund gjorde inför filmen Turist, som senare vann sex guldbaggar och rönte stor internationell framgång. En film som utspelar sig på en skidort i Alperna. Metoden tycks densamma inför varje ny film: att utmana sig själv, tävla. ”Det är först då det blir roligt. Andra blev störda när jag vann en Guldpalm i Cannes. Jag är en tävlingsmänniska, och kan själv bli störd när det går bra för någon annan. Men det är också det som gör det hela vitalt.”
Ruben Östlund följer skärgårdslinjen med blicken medan han tillägger: ”För …vad vore längdåkningsscenen utan Petter Northug?” och efter en liten paus: ”Om det inte finns något att slåss för – varför håller man då på?”

Styrsö Bratten, badplatsen, kl 16.15

Vi promenerar längs en nysnickrad gångbro runt berget. Vid badplatsen intill bryggan finns den vedeldade bastu Ruben Östlund pratat om, med möjlighet att koppla av och titta ut över vattnet. Strax intill, på toppen av en brant klippa ligger ett vitt, långsmalt fritidshus. ”Dit tänkte mina föräldrar först flytta” berättar filmaren och pekar.” Men mamma tyckte att klippan var alldeles för brant för en familj med så små barn.”
Ruben Östlunds föräldrar flyttade från Lund till Styrsö när han var nyfödd. Hans pappa hade fått jobb på läkemedelsföretaget Hässle men trivdes inte där, utan började i stället jobba på ett behandlingshem. När Ruben var fyra år gick föräldrarna skilda vägar. Han bodde kvar med mamma Catarina på Styrsö medan storebror Markus några år senare flyttade med pappa till Kinnared utanför Halmstad. Skilsmässan har Ruben Östlund skildrat i dokumentären Familj igen. Vid tiden för filmens tillblivelse var hans föräldrar båda singlar igen, efter 23 års skilsmässa. ”Det var roligt att sammanföra dem igen på de premisserna, och generöst av dem att ställa upp.”
I dag har de flesta av Rubens klasskamrater flyttat från Styrsö, men hans mamma bor kvar. Hur det var i slutet av tonåren skildrar han i filmen Låt de andra sköta kärleken, som kretsar kring ett kompisgäng i Alperna. Känslan av uppbrott finns där, vetskapen om att ”så här kommer det inte alltid att vara.”

Styrsö, tennisbanan kl 16.30

Det fanns inte så mycket att göra på Styrsö. Mycket kretsade kring att spela tennis, bada, hoppa från klipporna, vindsurfa. Och låna fritidsledaren Christer Carlunds videokamera och VHS-redigering. ”Det var dyra grejer då. Utan de resurserna och de möjligheterna hade jag aldrig börjat med film” säger Ruben Östlund. ”Och att det fanns en vuxen som uppmuntrade mig till det.” I dag är hans gamle mentor fortfarande stolt och kommer alltid fram och hejar och vill prata.

Föräldrahemmet, kl 16.55

Ett stenkast från kyrkan ligger den vita trävillan där Ruben Östlund växte upp. I köket välkomnar en gammaldags spis med vedugn. En serie Ruben ritade när han var liten hänger inramad på en av väggarna i rummet intill. Här finns också mamma Catarinas Östlunds målningar med fågelperspektiv över barndomsstaden Haparanda. ”Mamma satt alltid och målade under lysrörsbelysning, och hade en historia att berätta om varenda liten figur, hela min uppväxt” berättar Ruben. Pappa fotograferade mycket; De var akademiker, välutbildad medelklass, vana att uttrycka sina åsikter. Uppväxten i detta engagerade vänsterhem skickade med Ruben Östlund tron på ett starkt samhällsbygge. Kravet från familjen finns kvar: att uttrycka sig för att man har en åsikt om samhället, och ”placera något på bion som inte funnits där innan.”

Långfilmen The square, som vann guldpalmen under filmfestivalen i Cannes i maj och därmed skrev svensk filmhistoria, kretsar kring lanseringen av en konstutställning. Tanken med den är att det ska kunna finnas en frizon där humanistiska värderingar råder. Värderingar som i dagens medieklimat anses ”tråkiga” och ”osäljbara” men som ändå varit väsentliga för samhällsutvecklingen under lång tid. Vid sidan av filmen lanserar Ruben Östlund och hans mentor Kalle Boman också aktivt konstprojektet ”Rutan” – identiskt med det i filmen fast i verkligheten. Senast i Almedalen under politikerveckan där. Frågor de tillsammans vill utforska är hur du som konstnär får uppmärksamhet i dag, vad som krävs för att få exponering och när det spektakulära, kontroversiella och populistiska tar över och blir ett demokratiproblem.

The square är också en självrannsakande uppgörelse med Kulturmannen, där huvudpersonen Christian, chef över konstmuseet, är Ruben Östlunds alter ego.
Kvinnorna i filmen framstår som mer vaga i konturerna. Mer än en scen för tankarna till Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande. När kommer hans första film med en kvinna i huvudrollen? Ruben Östlund tvekar: ”Det är intressant för inom filmområdet sägs det ju att det saknas roller för starka kvinnor, men jag tycker att det är tvärtom: det är svaga kvinnor som saknas. Christian finns ju där för att vi ska kunna spegla oss i hans svaghet.”

Glasverandan vetter ut mot en lummig trädgård med bärbuskar och äppelträd. I en liten röd bod vid brevlådan satt Ruben sommaren 2014 och klippte Turist.
Vi samtalar om hur han utvecklats som filmare, hur han sökte in på filmhögskolan med skidfilmer från Alperna. Hur kravet på skolan var att göra film om känslomässigt näraliggande ämnen. Han satsade på dokumentärer och trodde aldrig att han skulle göra någon spelfilm. Men när en arrangerad UFO-scen med föräldrarna framstod som helt realistisk för filmregissören Reza Parsa blev gränsen mellan arbetet med fakta och fiktion mindre självklar för Ruben Östlund.

Gemensamt för de filmer han gjort är metoden att ställa upp obekväma situationer där människor utsätts för prövningar. Ofta återkommer han till det han kallar ”bystander-effekten”: att passivt bara iaktta i grupp utan att agera.
I den film han nu börjat skriva manus till, ”The triangle of sadness”, riktas udden mot modevärlden – med sin utseendefixering och pengahets. En manlig fotomodell håller där på att bli tunnhårig och tappar status som ”varumärke”. Han riskerar att inte kunna upprätthålla sin lyxiga livsstil. Ruben Östlunds flickvän Sina Görtz, modefotograf i Hamburg, berättade att en plastikkirurg erbjudit en av hennes vänner att fixa hennes bekymmersrynkor (triangle of sadness) på 15 minuter med botox. ”Jag vill attackera den industrin, inte människorna i den. Samtidigt är den intressant för skönhet är ett kapital som kan göra att man klättrar i klasshierarkin oavsett bakgrund.”
Delar av berättelsen utspelar sig på ett segelfartyg där en sjurättersmiddag intas under kraftig sjögång. Kaptenen på båten är marxist och hatar sitt arbete ombord på detta flytande lyxhotell enbart för de mest välbärgade. Viktig för handlingen är också den ryske riskkapitalist som gjort sig en förmögenhet på gödsel. Ruben berättar engagerat, målar upp scenerna i detalj. Han gillar att prata om sina filmer redan på manusstadiet och vill få reaktioner.

Styrsöfärjan kl 18.00

Vi plockar in de gröna kaffekopparna och låser dörren. Fotografen Lisa Thanner tar några sista bilder vid husgrunden i kvällssol. På färjan tillbaka får Ruben ett samtal. Det är Will Smith, som satt i Guldpalms-juryn. ”Hello, yes thank you so much. (paus) Yes. I think it was a brave decision you made. (paus) But you also know Joel Kinnaman, don’t you?” Samtalet fortsätter. Jag försöker att inte tjuvlyssna alltför mycket.
Men det handlar om nätverkande. Innan samtalet är slut har de stämt träff i London längre fram i sommar.

Filmmanus och regierbjudanden kommer inte minst från USA men Ruben Östlund är i nuläget inte det minsta sugen på att bo och verka i Los Angeles. ”Det är mycket roligare att fortsätta göra det jag gör här hemma, och hellre låta amerikanska skådespelare komma hit.”