Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter | Redaktörer: Tomas Forser och Thomas Karlsohn

Hur ska humaniora återta sin rättmätiga plats i samhälls­utvecklingen? Och hur ser den platsen egentligen ut? Stefan Eklund har läst en inspirerande och rik antologi.

Antologi

Antologi

Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter

Redaktörer: Tomas Forser och Thomas Karlsohn

Daidalos

Nå, har det blivit bättre? Har humanioras ställning på de svenska lärosätena stärkts sedan Tomas Forser 1978 höjde varningsflaggan med antologin Humaniora på undantag? Nu, 35 år senare, tar Forser upp tråden igen, den här gången tillsammans med Thomas Karlsohn, i boken Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter.

Och det har inte blivit bättre. Tvärtom. Det har blivit sämre. Finns det hopp? Låt mig återkomma till det.

Forser och Karlsohn har samlat bidrag från 34 namnkunniga forskare inom humaniora och skapat en läsupplevelse där de goda argumenten för humanioras relevans trängs tillsammans med bitska noteringar om sakernas ekonomistiska tillstånd och besjälade förhoppningar om en ljusare framtid där humaniora har en given plats i de miljöer där viktiga beslut fattas.

Det är en inspirerande och rik antologi. Den är också ett tecken i tiden. Universitetens och högskolornas utveckling mot företagsvärldens lönsamhetsmekanismer speglar något som har hänt – och händer – med den politiska maktens definition av vad som är ett gott samhälle.

Vi lever i en resultatinriktad värld, vi lever i en värld där ekonomismens rationella beslutsunderlag är allmänt förhärskande och ideologierna sedan länge döda. Sverige drivs numera som ett företag med den ekonomiska nyttan i högsätet, något som har förödande konsekvenser för exempelvis kulturpolitiken vars utveckling jag med sorg i hjärtat har följt sedan tidigt 80-tal. En politik som har förvandlat kulturella värden från något som äger en styrka i sig till något som ska agera stödtrupper när stat, kommuner och landsting ska bli framgångsrika och ”sättas på kartan”.

Och läser man texterna i den nyutkomna antologin finner man i snart sagt varje enskilt bidrag levande beskrivningar av hur samma sak har skett inom de högre utbildningarna. Anders Burman skriver till exempel:

”Lärosäten handhas numera som vilka företag som helst, med fokus på resultat, effektivitet, transparens och ständiga utvärderingar. /…/ Ja, allt tycks gå i den instrumentella nyttans tecken.”

Så problemformuleringen synes glasklar. Vi har inte en politisk makt som värderar humaniora högt och vi har en utbildningsminister som tycks tro att matematisk kunskap är vägen till en bättre värld (Sven Widmalm skriver underhållande och vasst om den ”övervärderade matematiken”). Det är beklämmande men det är där vi är, långt från de klassiska bildningsideal som handlar om vikten av fri tanke, ett brett lärande och förmågan att ifrågasätta. Nu är i stället utbildningspolitikens mål ”anställningsbarhet”, ett ord som borde få vilken bildad människa som helst att rysa.

Jo, jag skrev ”bildad”. Jag gjorde det för att stryka under att vi behöver humanistiskt bildade människor för att göra världen bättre. För det är ju den andra jobbiga sidan av myntet – vi kanske har den utbildning och det samhälle vi förtjänar efter att med dårars envishet fjärmat oss från ovan nämnda bildningsideal under flera decennier? Kay Glans är inne på sådana, i vissa sammanhang förbjudna, tankar, när han resonerar om den svenska offentlighetens kulturella förfall, ett förfall som enligt Glans ytterst beror på ”medborgarnas preferenser”.

Man blir, som ni säkert anar, inte överdrivet optimistisk inför framtiden av Forser och Karlsohns antologi. Inte för att det råder brist på formuleringsglädje och kampanda. Skribenter som redaktörerna själva, Cecilia Sjöholm, Stefan Jonsson, Svante Nordin, Stina Otterberg, Hans Ruin, Nina Björk, Bengt Kristensson Uggla, Per Magnus Johansson (Freud som föredöme!), Beata Agrell (underbart träffande och vresig text!) och Victoria Fareld får frågeställningarna att lysa och läsaren att genast leta efter en barrikad att ställa sig på.

Victoria Fareld stannar jag gärna till vid lite extra. Hennes förhållningssätt inspirerar: Vi befinner oss i en konflikt där humaniora måste ta strid! Och hur gör man det på bästa sätt? Jo, återerövra begreppen – innovation, kvalitet och excellens – som den ekonomistiska makten har gjort till sina redskap för sin forskningspolitik. Fareld menar att utmaningen handlar om att ”göra humaniora angeläget i Sverige” och att detta inte sker genom att humanistiska forskare vänder samhället ryggen. ”Tvärtom”, skriver Fareld, ”blir vi angelägna genom att gripa oss an de stora frågorna om mänskligt liv, frågor som inte enkelt låter sig omvandlas till säljbara produkter.”

I detta resonemang finns en kritik av det faktum att forskare inom humaniora inte är överdrivet intresserade av den så kallade tredje uppgiften, formulerad i den svenska högskolelagen, det vill säga att samverka med det omgivande samhället genom exempelvis publiceringar i dagstidningar (för en redaktör är denna ovilja ett ständigt problem, tro mig, jag vet ...).

Och kritisk självreflektion behövs, det har antologiredaktörerna klokt nog insett och titulerar en av bokens fyra avdelningar just ”Humanioras självreflektion”. Men efter självreflektionen, finns det hopp om förändring? Hur ska en sådan förändring ske? Hur ska humaniora återta sin rättmätiga plats i samhällsutvecklingen? Och hur ser den platsen egentligen ut? Jag slutar hos Cecilia Sjöholm som i sitt bidrag slår fast att allt kritiskt arbete kräver sitt pris eftersom det inte bygger upp, utan ”skapar sammanbrott, missförstånd, till och med hat, grus i maskineriet.”

Så är det förstås. Och det är en viktig uppgift. Är det något Sverige behöver så är det grus i det ekonomistiska maskineriet. Det gäller bara att hitta politiker som är tillräckligt bildade för att vilja betala för det gruset.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.