Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Lars Norén. Sidornas ojämna högermarginal med sitt flöde utan interpunktion gör texten till en långdikt, skriver Tomas Forser, som läst Noréns senaste bok Efterlämnat. Bild: Jonas Lindstedt.

Till sist är det bara tomhet kvar

I Efterlämnat har Lars Norén gått ner rejält i format. Den nya boken är 150 sidor tunn efter dagböckernas 3 gånger 1 600 sidor. Vadå ”efterlämnat”? Efter författarens död eller efterlämnat som ett ärr åt eftervärlden?, frågar sig Tomas Forser.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Prosa
Lars Norén
Efterlämnat
Albert Bonniers förlag

I sin avhandling Det slutna rummet skriver Mikael van Reis om Lars Noréns tidiga författarskap. Om författarens kriser under 60-talet och dess transformationer i estetisk avantgardism, produktiva eruptioner och språklig frigörelse. ”Schizopoesi” är van Reis term för denna hallucinatoriska bildvärld där jaget inte är någon fast egendom.
Jag påminns om begreppet när jag tar mig in i Noréns senaste minnesarkiv och vad det rymmer med sina söndersågade verkligheter. Efterlämnat är titeln på det just utgivna verket.

Märkvärdigt författarskap
Noréns samlade produktion av diktsamlingar, dramatik och romaner är väldig. Med sin rikedom av gestaltade erfarenheter, språkliga innovationer, psykologisk introspektion och kompromisslös integritet hör författarskapet till det märkvärdigaste i vår litteratur. Också till det mest uppmärksammade. Mer omdebatterat, omtalat, omskrivet än läst och begrundat skall man nog tillägga om man följt dess mottagande i det offentliga kulturrummet.
I Efterlämnat har Norén gått ner rejält i format. Den nya boken är 150 sidor tunn efter dagböckernas 3 gånger 1 600 sidor. Vadå ”efterlämnat”? Efter författarens död eller efterlämnat som ett ärr åt eftervärlden?
Där har pågått en nedmontering som vi kunnat följa i dagböckerna inför öppen ridå. I Kristian Petris film om hotell och flyktigt boende som nyss sändes på SVT gav Norén existentiell tyngd åt temat. Uppvuxen på hotell hade han redan som tonåring material för resten av livet, säger han. ”Jag är där ständigt.” Nu relativt sent i livet urskiljer han en bro från början till slutet och han har gett upp tanken på ett hem annat än det han skapar i språket. Jag behöver inte bryta upp tillägger han och anger ”tomhet” som sitt ideala tillstånd.

En långdikt
Man kan inte undvika att ta med sig delar av författarens biografi in i läsningen av Efterlämnat. Sidornas ojämna högermarginal med sitt flöde utan interpunktion gör texten till en långdikt. De tätt återkommande versala begynnelsebokstäverna rytmiserar läsningen.
Berättarjaget befinner sig på något slags sjukhem. Läsaren möter honom i bokens första rad där han ligger på sidan med höger hand utsträckt framför huvudet. ”Min hand Kanske min Lång”. I denna öppna avdelning håller han sig för sig själv. ”Min mor hade dött”. Hans liv saknar ord och han försöker äta upp sin hand. Han ser gamlingar som varken vill ha mat eller dryck men rör sina fingrar som om de simmade, ”små detaljerade broderier av självupptagenhet i luften”. Den frånvarande modern är i hög grad närvarande. Han erinrar sig ett av hennes besök: ”En vacker kvinna i sina bästa år Små hårda papper nej patter bröst ”.
Där ligger dimmor av Hibernal och oreda i minnenas tidsföljd. ”Presens och imperfekt och futurum glider ihop”. ”Min farfar utnyttjade mig sexuellt på alla upptänkliga sätt”.
Det är en phallocentrisk tillvaro som registreras.

Noggranna iaktagelser
Noggrannhet i iakttagelserna är berättarens särskiljande drag. Han betonar det. Textens många medicinska termer och diagnostisk begrepp understryker. Septicaemia, trepidus, ulcus med flera.
”Jag saknar något Något är svårt att säga eftersom det ställer en fråga om varför det inte finns”. Leva så litet som möjligt är tillståndet. ”Naken med språket”.
Det handlar om ett ”Ordlöst utdöende”. Sin kunskapsteori formulerar han lekfullt: ”Jag ser min skugga. Alltså finns jag”. Någon teologi eller försoning är inte att räkna med för vare sig berättaren eller läsaren.
”Det är bara när man inte längre har något minne kvar som man äntligen kan börja säga farväl till hoppet”. Galghumorn är ett gott uttryck för vitalitet.
Till sist är det bara tomheten kvar. Slutet på bron. Men förlusterna blir, ja liksom vackra.