Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Erika Oldberg och Gina Ionescu.

Tiggaren och TT-reportern

När TT-reportern Erika Oldberg bokdebuterar är det med ett angeläget porträtt av rumänska Gina Ionescu. En ung trebarnsmor, rom och överlevare som tigger på Malmös gator.

Boken heter Jag är Gina, och undertiteln vittnar om innehållet: "en berättelse om överlevnad och skam i Europa".
När vi sitter på GP:s monterscen under Bokmässan är det få som inser vilken ovanlig plats det är för just Gina Ionscu att befinna sig på. Hon som till vardags är hemlös, tigger på Malmös gator och sover i parker eller där hon finner skydd. Nu kan hon från sin plats se ut över en strid ström välmående mässbesökare ur den bokläsande medelklassen. De strosar förbi, många med uppmärksamheten riktad mot aktiviteterna runt hörnet, där färska kokböcker ligger i travar och där inhyrda kockar står uppe på ett podium och demonstrerar råvaruförädling via något som liknar flambering.

Ingenstans att bo

Gina Ionescu går ofta hungrig. Hennes tänder är dåliga, ruttnar och trasas sönder inifrån fast hon inte ens fyllt trettio. Ett faktum som gör att hon, mer eller mindre omedvetet, håller munnen stängd vid fotograferingen. Just i dag har hon klätt sig fin och har nagellack. I morgon sover hon och ute i parken igen, i väntan på bokrealeasefesten. I väntan på ett bättre liv. Hennes förra hem var i Sorgenfrilägret, ödetomten i Malmö som under nästan två år kom att kallas Sveriges största slum. 
– Nu har jag ingenstans att bo, förklarar Gina Ionescu när vi en stund senare sitter i Bokmässans VIP-lounge.
– Det är bara polisrazzia efter polisrazzia. 
Erika Oldberg, som efter det allra första mötet med Gina i lägret Sorgenfri nu lärt känna rumänskan på djupet, fyller i med detaljer:
– En intressant sak är att hemlösa nu vittnar om att polisen väcker dem som sover utomhus i Malmö, och även knackar på och väcker dem som sover i bilen.

De båda möttes när Erika Oldberg av ren nyfikenhet besökte lägret Sorgenfri för två år sedan. 
– När jag gick runt där kom Gina fram och började prata med mig. Vi fick någon slags kontakt på en gång. Jag förstod att hon var smart och orädd. Dessutom pratade hon bra engelska, berättar Erika Oldberg.
Mötet blev början på en bekantskap där nyhetsreportern delvis klev ur rollen: gick från iakttagare till medmänniska, deltagare och så småningom också författare. Erika Oldberg engagerar sig för Gina Ionsecu, följer hennes kamp för överlevnad och försöker hjälpa. Besöken har blivit många i tält och husvagn, och Erika har också skaffat Gina en del tillfälliga jobb. I våras besökte hon också Gina och hennes man Valeriu i hemstaden Tirgu Jiu i Rumänien. Där tar farmor och farfar hand om parets tre barn.

Andra klassens medborgare

Men avstånden är långa. När Gina nu är tillbaka i Malmö för att tigga har hon inte så mycket kontakt med sönerna. Det blir på sin höjd en eller två samtal i veckan. 
Tack vare hjälp från vänner i Norge och Sverige kan barnen i alla fall gå i skolan. Själva har vi inte råd att betala för böcker, pennor, skollunch eller hela skor.
Eftersom Gina själv blev övergiven av sina föräldrar svor hon att inte utsätta sin egna barn för samma sak. Ändå upprepar sig historien.
– Det pratas alltid från politiskt håll om att "lösningen finns i hemländerna", säger Erika Oldberg och fortsätter.
– Men det är en illusion. Det är en väldigt naiv tanke, eftersom den djupt rotade rasismen gör det så svårt för romer att få jobb och leva drägliga liv i Rumänien. Då undrar jag: hur många generationer romer skall gå till spillo innan vi når en lösning? Och vad ska Ginas barn äta under tiden?

I boken lyfts frågan om romernas situation som andra klassens medborgare i hemlandet Rumänien. Gina framför kritik mot de senaste svenska politiska utspelen i tiggeri-frågan och diskuterar dessa med bland andra Soraya Post, själv rom, FI-politiker och ledamot av Europaparlamentet.
– EU:s stödfonder blir verkningslösa så länge det inte finns någon vilja eller något egentligt intresse från Rumäniens sida. Så länge de styrande där anser att "romer är inte rumäner" och betraktar rasismen mot romer som något helt naturligt, säger Erika Oldberg.
Då fungerar det inte att, som regeringen nu gör, blunda för den enskilda tiggarens situation och rekommendera svenskarna att "inte ge i koppen" för att i stället stötta organisationer på plats i Rumänien, anser Erika Oldberg och Gina Ionescu. 
Sommaren 2014 lämnade Gina och maken Tirgu Jiu för att ta sig till Norge, där de hoppdes kunna tigga ihop pengar för ett huslån. Under resan gick bilen sönder och de hamnade i stället i Malmö, där Gina började tigga utanför en affär. 
– Jag drömmer om ett hus och ett jobb och ett normalt liv, och jag tänker fortsätta kämpa för barnens skull, säger hon.

Vill visa fattigdomen 

Boken Jag är Gina är lyhörd biografi och drivet samhällsreportage i ett. Berättelsen om Ginas tuffa barndom väcker känslor och skildringen av Sorgenfri är politiskt brännstoff: ödetomten som 2014 blev en fristad för hemlösa romer går att betrakta som ett Sverige i miniatyr. En infekterad politisk strid blossade upp om platsen, och resultatet blev efter många turer där aktivister tog strid för romernas rättigheter, i slutändan ändå en avhysning av de boende. Människor helt utan skyddsnät. 
Läget har också blivit värre, de senaste två åren, enligt Gina Ionescu:
– Folk ger mindre nu i koppen än förut. När så många politiker säger "ge inte i koppen" då lyssnar folk.

När lägret tömdes, i november 2015, tog sig många av romerna i sällskap med malmöbor, till Stadshuset där de övernattade nedanför trappan i protest. Aktionen fortsatte under närmre tre veckor. Gina Ionescu blev något av en talesperson för gruppen, och framförde gruppens synpunkter till lokala politiker på engelska.
– I den romska kulturen är det vanligt att kvinnan håller sig i bakgrunden. Nu är jag en enda från lägret som har talat, och jag talar fortfarande ofta. Jag ser vad som skulle hända om jag inte talade, säger Gina Ionescu och fortsätter:
– Ibland tycker jag också om att kämpa och slåss, för jag vet att jag slåss för mina små barn. Varje människa lever kanske max i hundra år. Jag kan säga att jag redan har upplevt mycket både gott och mindre gott under mitt liv. Ibland utsätts jag för kritik också från romer, för att jag som kvinna höjer rösten och framför mina åsikter. Men jag känner att jag måste prata så att vi kan få en förändring och ett bättre liv. Det är så viktigt att jag inte låter någon tillrättavisa mig.
Vad hoppas du att boken om dig ska föra med sig?
– Jag hoppas vid Gud, och är också rätt säker på, att den här boken kommer att förändra mångas inställning om de väl läser. De som inte gillar mig, för att jag är rom och tigger, kommer att få mer kärlek i sitt hjärta. Jag vill visa hur det är att vara fattig. Då kommer folk att förstå. För innerst inne är vi alla lika i hjärtat.