Men vad fan, måste jag lyssna på det här? Hinner jag tänka och funderar på att stänga av eller i alla fall byta skiva. Lyssna på något annat. Som man gör när utbudet överstiger tid och tålamod, vilket det i och för sig alltid gör. Så jag valde en kompromiss, zappade fram till låt nummer två, och lika plötsligt var jag fast.
Egentligen fanns det ingen anledning till oro. Tift Merritt har släppt en rad av fina album och Stitch of the world är inget undantag. Singer/songwritern från North Carolina (född i Texas) skivdebuterade för femton år sedan och har sedan dess utvecklats till en riktigt vass låtskrivare, och desutom försetts med en sångröst som bara tycks växa och bli allt större.
Påminner om Dolly
Precis som fina balladen Heartache is an uphill climb, som borde ha inlett albumet. Efter en stillsam första vers med ett ensamt piano som ackompanjemang, ansluter trummor och ett par gitarrer, och till slut också en kör. Vid det laget påminner Tift Merritts röst mer än någonsin som Dolly Partons, fast inte utan en egen och personlig twist.
Vackra titelspåret Stitch of the world och stillsamma Love soldiers on har lite av samma tema, tänk "bröllopstexten" i Kärlekens lov ur 1:a Korintierbrevet (allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den ...), men i Tift Merritts version är allt lite sårigare, lite besvärligare, kärleken inte lika fulländad eller självklar.
Kate Bush i boots
Icarus är också en favorit, avskalad och fundersam i tonen, med Tom Waits gitarrist Marc Ribot och Eric Heywood på pedal steel. Hur det låter? Lite som Kate Bush i boots.
Om vi skippar första låten Dusty old man - som jag ännu efter flera lyssningar har märkligt svårt för - och det vilsna, bredbenta rockandet i Proclamation bones så är detta ett riktigt starkt album där balladerna dominerar och gör störst intryck.
Det är också ett album som håller hela vägen i mål, och som dessutom lyckas avsluta på topp! På de tre sista låtarna medverkar allas vår Iron & Wine (Sam Beam) och musik blir nog inte så mycket vackrare än när han och Tift Merritt sjunger tillsammans på Something came over me och Eastern light, en låt känslig och självklar som en Simon & Garfunkel-duett.
Fin röst
Egentligen står Sam Beam som medproducent för hela skivan, men det är först när han tar plats framför mikrofonen och sjunger som han verkligen gör avtryck med sin fina, djupt personliga röst.
Å andra sidan. Bättre sent än aldrig, den som väntar på något gott, och så vidare.
