Ord&Bild, Glänta, Paletten och Arche bör nämnas. Den mest litterära, OEI, stack till Stockholm. Runt sekelskiftet var litteraturtidskrifterna dock fler. Förutom OEI kunde de heta Öppen Scen, Aorta, Dokument, Ryska huset, Gräs, Fantasin och jmm. Den sista var undertecknad en av tre initiativtagare till. Samtliga nedlagda.
Resumé av läget då: Ord&Bild hade flyttat till Göteborg i slutet av 80-talet och i kölvattnet av det skapades Tidskriftsverkstaden (TVV). Det fanns tomrum att fylla, olika estetiska idéer i svang och en teknik som gjorde det lättare att omsätta dem i papper.
Initiativtagaren till TVV hette Johan Öberg. Och jag träffar honom på Cigarren för att fråga varför projektet startade.
– För att rädda Ord&Bild, säger han.
Johan Öberg hade tagit över tidskriften efter Mikael Löfgren som flyttat hit den från Stockholm. På frågan till en byråkrat på Kulturrådet – som ger produktionsbidrag åt kulturtidskrifter – om hur Ord&Bild kunde få ett mer långsiktigt, ekonomiskt stöd, kom ett socialdemokratiskt svar: Organisera er! Det resulterade i TVV. Desktop Publishing, tekniken som gjorde det möjligt att göra tidskrift direkt i datorn, krävde kunskap och datorer var dyrt. Resurser Tidskriftsverkstaden kunde erbjuda.
Skillnad då och nu
Några år senare tog Ord&Bild också initiativ till Nätverkstan, som bland annat distribuerar kulturtidskrifter, erbjuder ekonomitjänster och hanterar prenumerationer.
Nätverkstan driver i sin tur utbildningen Kulturverkstan. Två verksamheter som fortfarande i dag fyller en viktig roll i staden.
Johan Öberg skyndar iväg till nästa möte, men jag blir sittande på Cigarren i väntan på Sofia Gräsberg, som mellan 2004-2009 drev bokaffären Vänder sig om, tillsammans med Signe Bigestans och Sabina Ögren.
Vänder sig om sålde tidskrifter på kommission. Sofia brukade bläddra i en låda med kuvert när jag kom in och frågade om de sålt något ”ex” av jmm. Vår tidskrift använde Nätverkstan, men det var förstås en annan sak att gå direkt till disken och kolla status.
– Bokaffären handlade så mycket om materialitet, säger Sofia och sätter fingret på en väsentlig skillnad mellan då och nu.
För även om tekniken underlättade skapandet av tidskrifter från mitten av 90-talet och framåt, fanns Vänder sig om och våra fanzines i en värld innan Facebook, Twitter, Youtube och din farmor börjat blogga.
– Vi hade läst litteraturvetenskap och ville göra något. Skylta med glasögonprydda barbiedockor och skapa vår egen kanon, säger Sofia.
På det sättet liknade Vänder sig om litteraturtidskrifterna de sålde. De flesta gjordes av skribenter och blivande författare som ville göra på sitt sätt.
Bokaffärens utbud var inkluderande spretigt. Medan köpare av Sture Dahlström klagade på att potentiellt farlig litteratur som Valerie Solanas SCUM-manifest såldes i butiken, så ville anarkafeministerna helst slippa se Sture Dahlström på hyllan.
Viktig mötesplats
Men nu får det vara nog med kaffe. Jag säger hej till Sofia och pinnar över till Restaurang Trappan där jag ska möta kulturtidskrifternas grand old man i Göteborg, Göran Dahlberg, för lunch.
Göran är bekymrad – han behöver hitta en ersättare till sin medredaktör under många år, Linn Hansén. I Göteborg är det svårt att hitta den sortens kompetens som Glänta behöver, bland annat för att det inte finns några större förlag.
– De som vill ägna sig åt publicistisk verksamhet som yrke flyttar till Stockholm, säger han.
Dessutom har Glänta inte möjlighet att anställa på mer än deltid.
Glänta startade 1993 och fanns på TVV under de år den var en viktig mötesplats för olika redaktioner. I dag är Glänta också förlag.
Men det är skillnad mellan att starta en tidskrift på ideell basis, och att fortsätta driva den år efter år, framhåller Göran. Trots flera betydande kulturtidskrifter i staden är det staten som står för det ekonomiska stödet. Regionen har en essäfond riktad till tidskrifterna, men Göteborgs Stad erbjuder inget ekonomiskt stöd. Dessutom är Higabs:s hyror ett hot. Glänta och Ord&Bild sitter i Lagerhuset, där också Nätverkstan, TVV och Kulturverkstan finns. Paletten har valt att flytta till billigare lokaler.
Litterär cirkus
En av bokaffären Vänder sig oms storsäljare hette Fantasin.
Jag träffar Jessica Schiefauer och Klara Bengtsson i Gamlestan. Tillsammans med Elin Boardy och Linnéa Bernerman utgjorde de redaktionen med mottot: ”En hyfsat rolig tidskrift i en ganska tråkig genre för en rätt liten krets".
Fantasin innehöll en blandning av högt och lågt, skämt och allvar, som är betydligt vanligare i dag än för tio år sedan.
– Fantasin var lite som en litterär cirkus, säger Jessica.
De beskriver tidskriften som en viktig del i deras intellektuella utveckling, både som författare och feminister, men i takt med att Fantasin blev ett namn, fick stöd av Kulturrådet, och de blev tvungna att refusera texter, försvann den lekfulla känslan.
Klara säger att den utveckling som tidskriften innebar för dem som gjorde den inte alltid syntes på sidorna. Den var något som skedde i och mellan dem som gjorde Fantasin. Det sista numret, som kom 2009, var antagligen både det snyggaste och det proffsigaste, men också medvetet på ett sätt som omintetgjorde själva idén med Fantasin.
Betydelse för staden
Jag inboxar Ann Ighe. Tillsammans med Marit Kapla är hon redaktör för Ord&Bild. Också hon menar att tidskriften är mer än det som finns ”på papperet”.
– När jag kom med i vårt redaktionsråd i början av 2000-talet såg jag något som var en offentlighet i sig, full av möten mellan litteratur, forskning, aktivism och konst.
Ann påpekar att Ord&Bild förstås inte görs för Göteborg, men tar Nätverkstan och Kulturverkstan som exempel på att det haft konkret betydelse för staden att redaktionen finns just här.
Göran Dahlberg igen:
– Vi som startade Glänta ville arbeta med text, eller visuella uttryck. För det var tidskriften en bra form. Den är aldrig ett uttryck i sig, och både över- och underordnad sitt innehåll.
Själv ville han skriva.
– Men då var det kanske inte en så bra idé att starta en tidskrift, säger han.
Han syftar på att skrivandet är en ytterst liten del av redaktörens jobb.
Men för den som vill arbeta med publicering i någon form finns det få saker som är mer utvecklande än att göra tidskrift. Du måste lära dig allt, från redigering, till layout, och ta in offerter från tryckerier och ordna releasefester.
Men vad innebär det att ägna sig åt redaktionellt arbete i en tid när våra läsvanor blir allt mer digitala, och sätten vi publicerar oss på allt fler?
Det är frågor en nystartad utbildning vid Göteborgs Universitet ägnar sig åt. Lämpligt nog heter den Redaktionell praktik.
Jag möter Nils Olsson, kursansvarig, på Stigbergstorget och vi resonerar om vad som utgör tidskriftens minsta nämnare – Nils framhåller själva periodiciteteten. Inte papperet, eller formen. Tankar som ligger nära dem Göran Dahlberg uttryckte.
Inte så konstigt. Nils har varit medredaktör för Glänta och skrivit för flera av de andra tidskrifterna.
På Redaktionell praktik står texten i centrum, men studenterna uppmuntras också att reflektera över alla andra moment som ingår i processen – vad innebär distribution, hur kan en releasefest se ut? Det rör sig varken om en ren yrkesutbildning, eller traditionell humaniora, och det finns ett släktskap med konstnärliga utbildningar. Redaktören är kusin till curatorn.
– Vi lär studenterna att ta ansvar för andras texter, säger Nils
Något jag själv också skulle framhålla som det centrala en redaktionell praktik ger övning i. Och en erfarenhet samtiden – i sitt överflöd av texter – behöver mer än någonsin och på fler platser.
Också det ett skäl till att Göteborgs stad mer aktivt kunde värna om de kulturtidskrifter som finns här.
Dessutom länkar tidskrifterna, med sina redaktioner, råd och styrelser, ihop kulturstaden Göteborg. Även om det inte syns i tidningsstället.
