När tidskriften Lyrikvännens redaktion byttes ut i höstas lades en debatt mellan mer traditionellt arbetande poeter och poeter med ett intresse för språkets inneboende spretighet till den sedan några år redan pågående debatten om poesin. Drivande just nu är de avsatta Lyrikvännenskribenterna, i första hand Andreas Björsten, som upplevt att hans romantiska poesisyn blivit marginaliserad medan den teoretiskt avancerade gruppen kring tidskriften OEI fått allt mer utrymme.
Debatten har förts på nätet (www.tidskrift.nu och www.otidskrift.se) och i Borås Tidning, och har smittat av sig också till andra tidskrifter. Horisonts nye redaktör Oscar Rossi presenterar den i vårens sista nummer och avslöjar sympatier som gör Björsten kanske ännu mer ensam i sin kamp för "en känslostark, subjektiv, kommunikativ poesi".
För att skapa ett forum för romantisk och modernistisk dikt har nu den gamla Lyrikvännenredaktören Boel Schenl¾r startat tidskriften PS, vars första nummer upptas av ett brokigt urval dikter och essäer. Namnet på tidskriften står enligt Schenl¾r för det alltid oavslutade hos poesin. Jag är trots allt van att tänka på ett post scriptum som någonting som avslutar ett brev, och tycker därför det ser mera ut som om tidskriften presenterar sig som det sista ordet i poesidebatten. Det skulle också stämma väl överens med Björstens uppfattning att det romantiska projektet "är tidlöst och i alla tider har framtiden för sig".
Bokstäverna "P" och "S" är dessutom de två bokstäver som uteslutits ur ordet "poesi" då tidskriften OEI fått sitt namn. OEI har ägnat ett helt nummer åt olika strategier för återanvändning av texter, man har diskuterat datoriserade processer och den William Burroughska "cut-up"-metoden. I PS finns nu en lite pubertal skrift där en motsträvig maskin åstadkommer en "en fakk-app i stellet för en shatt-app" - antagligen är det tänkt som en parodisk kommentar.
Men det finns också en essä i PS som får mig att undra om inte traditionalisterna skulle kunna formulera sin kritik på ett mer skärpt sätt. Psykoanalytikern Oliver Parlands egentligen lite tröttsamt oredigerade infall kring Rabbe Enckells O Spång av mellanord från 1946 innehåller på slutet några intressanta synpunkter om dikt och etik. De får mig att tänka på att den storhet som verkar ha överlevt Subjektet, Historien och andra söndersmulade diskurser och fortfarande kan garantera diktens etiska relevans för åtminstone några av de så kallade "språkmaterialisterna" är framtidsoptimismen. När till exempel Lars Mikael Raattamaa bryter ner språket till ett brus motiveras det av att bruset är "den enda källan till nya mönster, den 'obegriplighet' ur vilken vi måste konstruera vår framtid", för att citera ett OEI-nummer.
Parland antyder att Utopia som grund för etiken - "den kristna världsbildens eskatologiska perspektiv" - kan vara problematiskt. Vilka är svårigheterna? Jag är nyfiken - stöd för traditionalisterna kunde förmodligen hittas hos filosofer som Charles Taylor - Parland nämner Emmanuel Levinas. Men mina önskemål om en mer skärpt argumentation kanske gör mig blind för en av Björstens poänger, nämligen att poesins praktik är viktigare än dess teori.
Och det är ju möjligt att PS gör bäst i att trycka dikter. Men då borde redaktörerna rensa i sitt material. De läsvärda, mjukt vackra eller dramatiskt sublima dikter som tidskriften innehåller tenderar nu att drunkna bland en del slarvigt redigerade uppsatser och annat bråte, som tidskriften skulle vara bättre utan.
