Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/1

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Tidens tyranni formar vår värld

Rüdiger Safranski är en fenomenal stilist, som tar populärvetenskapen till en höjd dit den sällan når, skriver Malin Lindroth, som läst hans bok om tiden.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Rüdiger Safranski
Tid. Vad den gör med oss och vi med den
Översättning: Joachim Retzlaff
Daidalos

Finns det något begrepp som så lätt kan användas i så vitt skilda sammanhang som tid? Inte bara sägs tiden läka alla sår. Den är dessutom en behändig syndabock att ta till i såväl arbetsliv som privatliv.
När separationen är ett faktum kan man tala om Tiden som den tredje part som lömskt slog en kil i äktenskapet. (”Med tiden gled vi isär.”) När man kommit för sent till ett möte och missat alla deadlines kan man skylla på den som på en besvärlig hund (”Tiden bara rusade iväg!”).

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Den upplevda tiden

Men tiden själv är ju alls inte så familjär som den kan framstå i dagligt tal, snarare svårfångad och gåtfull. Vad kan man säga om den? Som en hemlig fripassagerare hukar den någonstans i existensens dunkel, lika osedd som beryktad.
Tänkare som Kant, Augustinus och Einstein har haft mycket att säga om tiden. När den tyske författaren Rüdiger Safranski nu tar sig an ämnet lämnar han tidens väsen därhän och koncentrerar sig på tidens och människans hanterande av varandra.
Vad det handlar om är alltså den upplevda tiden, den som aldrig låter sig förstås med hjälp av klockor och kalendrar. Så här dags i historien där klockan tillsammans med modern teknik ibland kan framstå som rena gudssubstitutet – en auktoritet som ordnar, styr upp och skapar mönster i en kaotisk tillvaro – är detta ett välkommet grepp.

Tid som gått i stå

Startpunkten är given. För att komma nära den genomlevda tiden måste vi börja i upplevelsen av tid som gått i stå, i den malande sorts tråkighet där minuterna ekar så tomma att Heidegger kunde skåda hela mänsklighetens tomhet däri. Safranski börjar därför med att utreda Ledans tid.
Sedan går han vidare till Påbörjandets tid som är en tid när människan lever som mest i harmoni med tiden, övertygad om att den är en säker farkost, som kommer att bära henne genom avgrunden. I sällskap med Hanna Arendt tar Safrinski stora, stilistiskt lätta kliv mot en tredje sorts tid, Omsorgens tid. Sedan vidare mot det som är ett av boken mest intressanta partier, det som utreder hur klockans och pengars tyranni – båda fiktiva tyranner – har kommit att forma den moderna världen.
Texten är fylld av aha-ögonblick och oemotståndligt bildspråk. Safranski, som doktorerat i litteraturvetenskap, och därefter rört sig i gränstrakterna mellan idéhistoria och litteratur, är en fenomenal stillist, som tar populärvetenskapen till en höjd dit den sällan når. Med exakt gehör för ordens valörer löder han samman poesi och vetenskap, metaforer och hårda fakta, till en text som är lika fjäderlätt som den är innehållsmässigt tungskodd.
Ett favoritparti är det som handlar om leken med tiden, som sker i litteraturen och berättandet, denna överlevnadsstrategi där människan för en stund kan lossas från sitt fysiska här och nu, bli befälhavare över tiden.

Vem bestämmer takten?

Populärvetenskapliga böcker om tid har på senare år väckt ett stort intresse och ofta blivit bästsäljare. Att Bodil Jönsson gjorde succé med Tio tankar om tid var inte konstigt. Boken kom helt rätt i tiden och tog sig an vad som dittills sällan adresserats i må-bra-kulturen: den stressade nutidsmänniskans förhållande till tiden självt. Safranskis bok är en helt annan sort än Bodil Jönssons. Här finns inga nya termer som kommer att vara på allas läppar som Jönssons populära ställtid. Vad vi får är något mer fördjupat och litterärt intressant.
Med nedslag i den historia som gjorde klockan till samhällets taktgivare visar Safranski hur den personligt upplevda tiden har blivit en fråga om pengar, ja ett maktinstrument i en tillvaro där farten i samhällslivet hela tiden växlar upp. Vem bestämmer takten i ett accelererande samhälle där individen lever som fastspänd vid ett skenande hjul? Till höjdpunkterna hör resonemangen om hur nuet tar makten över andra tider, skickar sitt skräp in i framtiden och förbrukar de skatter och energitillgångar som tagit eoner av tid att bygga upp.

Oavbrutet intressant

Så blir boken en lysande balansakt mellan två skilda ärenden. Dels finns ett samtidskritiskt spår som uppmanar till en ny ”tidspolitik” med kroppens tidserfarenhet i fokus, det som Safranski kallar ”egentid”, dels en meditation över ett av existensens mest svårfångade mysterier. Rörligheten, i text och tanke gör boken oavbrutet intressant. Ömsom vrids blicken inåt, mot kroppens tid, ömsom utåt mot världen och världsalltet och vidare, ända fram till den punkt där det enda som återstår är att lyfta blicken, mot det upphävande av tid som lär känneteckna evigheten.