Människor som försvunnit spårlöst men plötsligt återvänder och visar sig vara någon helt annan än den försvunna är ett motiv i både fiktion och verklighetsskildringar. Bonden Martin Guerre i 1500-talets Frankrike är kanske det mest kända exemplet.
Amerikanska Amy Gentry använder motivet som grund för sin debutroman Andras döttrar. 13-åriga Julie rövas bort från sitt medelklasshem i Houston. Sju år senare står en ung kvinna på familjens tröskel och påstår att hon är Julie, att hon lyckats rymma från mexikanska människohandlare men att hon nu återvänt hem.
Historien berättas av mamman, vars misstänksamhet mot den unga kvinnans historia bara växer. Pappan däremot, som engagerat sig i stödgrupper för föräldrar med kidnappade barn, tror obetingat på Julies berättelse. När mamman får kontakt med en privatspanare, en före detta polis som engagerat sig i fallet, växer antalet frågetecken.
Hela intrigen läggs fram ur mammans psykologiska perspektiv. Men kapitlen interfolieras med avsnitt ur en ung hemlös flickas fasaväckande liv. Missbruk, sexuellt utnyttjande, prostitution och ständiga rymningar är ingredienserna i denna infernovandring. Om det är en och samma flicka som utsatts för alla dessa fasor är länge oklart.
Amy Gentry kan konsten att konstruera en thrillergåta. Hennes förmåga att åstadkomma suspense, utdragen, oavbruten spänning, är också imponerande med tanke på att boken är en debut. Den sociala blicken på det amerikanska samhället är glasklar, trots att berättelsen inte präglas av politisk indignation. Gentry får fram mellan raderna det hon vill ha sagt.
Men ibland blir den hårdkokt kortfattade stilen lite väl kortfattad, i alla fall i svensk språkdräkt. Samband blir för antydda, övergångar för branta, antydningar för dunkla. Detta bör dock inte hindra någon läsare från att ta del av Amy Gentrys engagerade spänningsberättande.
