Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Thorvall alltid före sin tid

Karin Widegård minns Kerstin Thorvall och tänker på en grön bänk i Paris.

Kerstin Thorvall har alltid funnits. Åtminstone för dem som inte är purunga. Skrev jag med ryggmärgen. Fast det stämmer ju inte att det skulle finnas en sådan begränsning. Vilken författare har ett spann från 1959 till 2005 – och blir läst. Den sista boken, med dikter skrivna 1965-1991, heter Jag är en grön bänk i Paris.

Nu när jag hör att hon har gått bort (i sig ett underligt uttryck) förefaller titeln genialisk. Det är ju det jag hoppas och tror att hon blivit – en grön bänk i Paris. Då skulle man kunna sitta där, i en romantisk park i modets och kärlekens huvudstad, och spana och filosofera och bräderna skulle knaka och jämra sig lite ibland.

På något sätt har hon alltid varit före sin tid. Boken till dig, som hon debuterade med 1959 innehöll råd till tonårsflickor. Efter den sexuella revolutionen och medie- och reklammarknadens explosion känns boken föråldrad och omedveten om genusperspektiv. Men att överhuvudtaget vända sig till tonårstjejer som en kategori med eget existensberättigande var djärvt på den tiden.

På den vägen fortsatte det.

Jag har en dråplig historia som är fin i sin symbolik. En mig närstående person satt på en spårvagn för en del år sedan, när en så kallad A-lagare dånade in med en packe böcker (Gud vet vad han fått dem ifrån) och började dela ut dem till höger och vänster bland passagerarna. Det var Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna.

När den kom 1976 rasade somliga mot att hon vände ut och in på sig själv och skrev om kärlekstörst och kåthet och att hon var kritisk och hård mot sin mamma. En mor är inte alltid en kärleksfull och ömsint mor som ser till sina barns bästa var budskapet.

Det är ganska underligt att många blev så upprörda över detta. Redan i de antika dramerna finns det problematiska mödrar. Men det var antagligen en annan sak. För de var ju skrivna av odödliga och berömda män. Nu var det en dotter, lilla Kerstin, som skämde ut sig.

När en författare delar folk i olika läger och skapar oro omkring sig kan man räkna med att hon skriver om verkligt viktiga och allmängiltiga saker. Själv sa hon att hon skrev om sina nojor. Okej, om det var så skedde det med stilistisk briljans och svart humor. Också när hon skrev om deppiga saker var hon rolig och självkritisk.

Även om hon inte går omkring på denna jorden längre känns det upplyftande att tänka på den där bänken i Paris.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.