Det har varit sega dagar, dessa med Thomas Pynchons debutroman V. från 1963, nu för första gången på svenska. Åh, inte riktigt hela tiden. I denna lealösa textmassa på 484 täta, ordrika sidor, finns det förvisso också oaser, sträckor där det händer saker, barer och fester och livliga gator; avbrott i den litterära trögheten. Men låt oss konstatera att Pynchon är synnerligen noggrann och petig, extremt omständlig, med den bergfasta åsikten att om man klarar att beskriva något på fem rader, bör man självklart i stället kleta ut det över fem sidor. Hans romaner har svällt ytterligare sedan debuten. Och det finns elakt folk som undrar när grodan spricker.
DET SENARE KAN tolkas som att vi har att göra med en litterär bondfångare, där lurendrejaren inte är någon figur i händelseförloppet, utan själva texten, dess strategi. Eller en ny version av kejsarens nya kläder? I så fall med den skillnaden att jo, här finns det kläder – iögonfallande hopar av dräkter och förklädningar – men ingen kejsare innanför. Här står sannerligen figurerna inte nakna på ett torg. Däremot förekommer det en myckenhet rörliga kulisser att irra kring i. Det är knep och knåp och tricks. Och det är väl av sådana nystan lösa trådar man väver en kultförfattare. V. kanar gång på gång iväg på diverse sidospår, består i stort sett enbart av sådana – från vilken huvudväg?
Nu går det ju också att beundra en charlatan, om det verkligen är en sådan vi fått i huset. Svadan hos den som försöker sälja Frihetsgudinnan till en turistande lantis kan vara underhållande; övertygelsen hos en som kränger potensmedel bestående av träflis och filmjölk fascinerande. För övrigt innebär ju all konst och berättande ett visst mått av bedrägeri, i en underförstådd överenskommelse med publiken. Återstår då frågan om V.:s innehåll, eller budskap. Att världen är en gigantisk konspiration, alternativt en enda förbannad röra?
Dit har jag kommit när det gäller den innersta substansen i Pynchons debutroman, och inte ett steg längre.
MEN LÅT MIG mycket förenklat försöka antyda grundstommen. V. är uppbyggd kring två huvudfigurer. Benny Profane är en före detta sjöman som anlänt till Norfolk, Virginia, och där blir inblandad i de invecklade turerna i och omkring bohemerna i Helgalna Gänget. Han drar sig fram genom diverse småjobb, försöker sig på tjejer och engångsligg, en rätt marginell figur, varken speciellt framgångsrik eller en född förlorare, dock lidande av en slags existentiell alienation inför själva varat: ”Profane var rädd för landskap och havsvyer som den här, där inget annat än han själv hade liv. Det var som om han alltid hamnade i dem; kom runt ett gathörn eller öppnade dörren ut till ett däck, och där var han, på främmande territorium.” Han är bokens mest tydligt komplexa gestalt, som något självupplevt mitt bland mängden ansträngda konstruktioner.
Den andre huvudfiguren kallas Stencil (den yngre). Fadern var spion och lämnade efter sig journaler, inofficiella dagboksanteckningar från sin verksamhet, och sonen har där hopplöst fastnat för en formulering, daterad Florens 1899: ”Det döljer sig mer bakom och inom V. än någon av oss har anat. Frågan är inte vem, utan vad; vad är hon. Gud give att det aldrig faller på min lott att nedteckna svaret, vare sig här eller i någon officiell rapport.” Stencil viger sitt liv, sin besatthet åt att jaga denna V. – som antas för det mesta vara en kvinna – och att söka spår och associationer och tecken överallt; en del av romanens som det tycks hundratals förvecklingar består av dessa. Profanes och Stencils vägar korsas, glider samman, splittras i nya förvirrade mönster.
SJÄLV TRÖTTNAR JAG mycket fort. Ibland flyttar sig dock berättelsen till andra miljöer och tider, till Kairo och Paris och Sydafrika, i partier som blir novellistiskt självständiga och litterära parodier av visst underhållningsvärde – eller plötsligt brutalt fräna i sin antikolonialism, som de obehagliga våldtäktsscenerna från Sydafrika år 1922. Där är det starkt, och mycket bra.
Det sägs att en roman är mer än summan av sina delar; inte hos Pynchon. Vad jag gillar i V. är alltså vissa enskilda detaljer, plötsligt suveräna stycken och sidor och episoder; den hopsnickrade helheten imponerar däremot inte alls. Men kapitlet om hur Profane jagar alligatorer i stans kloaksystem är rolig. Och historien om den katolske prästen som, i sin övertygelse att råttorna inom en snar framtid ska överta Amerika, kliver ner i närmaste avloppsbrunn för att omvända dem till den katolska tron. Givetvis fastnande för råtthonan Veronica, därmed anknytande till romanens paranoida V-tema. Och i gnisslet mellan determinismen och slumpen glöder det stundom till.
JÄMFÖR MAN MED andra amerikanska svarta humorister och slapstick-artister från ungefär samma period, falnar dock även denna blygsamma entusiasm. En Kurt Vonneguts lättfotade prosa har betydligt mer tyngd i behandlingen av sina motiv. V. kan inte mäta sig med det verkligt originella i Joseph Hellers Moment 22, där galenskaperna är tydliga och obönhörliga. Språkkänslan och tajmingen framstår som halvdan jämförd med William S. Burroughs rått poetiska musik i Den nakna lunchen. Pynchons humor är tillfällig, nyckfull och ofta krystad, ungefär som hos majoriteten svenska stå-uppare. De senare rekryteras snabbt till programledare på teve, likt avdankade politiker till landshövdingeposter. Pynchon har räddats till kult.
Men ett speciellt budskap vill jag ändå lyfta ur romanens översvämning av ord. Det är Profane som reflekterar: ”Om han hade tillhört den typen som utvecklar historiska teorier för sitt eget höga nöjes skull, hade han kanske sagt att alla politiska tilldragelser – krig, regeringsbildningar och revolutioner – har sitt ursprung i längtan efter att få sig ett ligg; eftersom historien styrs av ekonomiska krafter och enda orsaken till att folk vill bli rika är att de ska kunna skaffa sig en massa ligg med så många de vill.”
Efter att ha räddat undan denna cyniska och strikt materialistiska slutsats, värdig en Stendahl eller en Balzac, tar jag adjö av kaoset V..
ÄMNET
Thomas Pynchon föddes 1937 i New York och debuterade 1963 med romanen V.. Romanen är nu översatt till svenska av Hans-Jacob Nilsson, som också tidigare översatt flera av Pynchons böcker. Pynchon undviker publicitet kring sin person och det finns få publicerade fotografier av honom. Det nyaste fotot är ett porträtt från tiden i flottan, när han var 19 år, enligt Wikipedia.
SKRIBENTEN
Carl Erland Andersson är krönikör och kulturskribent och medverkar regelbundet på GP Kultur. Han skrev senast om identitets- och klasspolitik.
