I den västerländska prosalitteraturen har väl ingen förmått spegla och gestalta den förra hälften av 1900-talet och dess konvulsioner som Thomas Mann. Inte så rikt och i så skilda modus. Hans först publicerade verk är en 20-årings noveller. Och han var ännu inte 30 år gammal när släkt- och samhällsromanen Buddenbrooks gavs ut 1901. Fram till 1915 hade den tryckts i 70 upplagor på tyska. Det går knappt ett enda år fram till Manns död 1955 utan att något nytt verk av honom publiceras. Allt från noveller som Tonio Kröger och Döden i Venedig, den stora sviten Josef och hans bröder, idéromaner som Bergtagen och Doktor Faustus. Vid sidan av detta hann han skriva essäer och dagböcker. Dessutom kan forskarna grotta ner sig i hans brev, en samling som sägs omfatta ungefär 30 000. Många av dem uppseendeväckande som man kan tänka om en man vars privatliv innehöll spänningar, katastrofer och fiendskap av dimensioner som får de flesta succébekännelser att te sig som rapporter från tebjudningar.
Där finns i Thomas Manns biografi och i hans författarliv perspektivbyten och en rörlighet som rymmer regnbågens alla färger – och har bopålar i såväl Tyskland som Schweiz och USA. Inte bara ideologikritiker av olika kulörer utan också hbtq-entusiaster har så det räcker och blir över.
Sitt Nobelpris fick han 1929. Prismakare var Fredrik Böök och i viss mån Per Hallström. I den uppseendeväckande motiveringen slår Akademien fast att priset tilldelas Mann ”förnämligast för hans stora roman ’Buddenbrooks’/.../ ett av den samtida litteraturens klassiska verk”. Bergtagen från 1924 nämns inte. Den var för mycket dialektisk idéroman och för ironiskt intellektuell för den i sin litterära smak något korpulente tyskvännen Böök. (Det hör till måtten på Manns storhet att han 19 år senare av två av akademiledamöterna skulle föreslås för Nobelpriset ytterligare en gång!)
Att samtidsromanen Bergtagen, en höjdplatå i detta livsverk, kom i svensk nyöversättning förra året var glädjande. Nu får vi för första gången på svenska den beryktade Betrachtungen eines Unpolitischen från 1918. Det är Per Landin och Urban Lindström som översatt de 600 sidorna under titeln En opolitisk mans betraktelser (Atlantis).
Att Böök och andra aktivistiskt konservativa män stod de hållningar nära som präglar verket vet vi. Nu i EU-krisernas och den globala kapitalismens dagar har betraktelserna knappast något större ideologiskt värde. Annat än som ett monument över idéströmningar och retorik av det revanschistiska slag som skulle få katastrofala verkningar i Tyskland. Men den som vill förstå Thomas Mann får här en del att fundera över. När han landsflyktig efter 1933 allt mer tydligt och till sist otvetydigt vände sig mot Hitlertyskland uppmärksammades det stort. Även om där fanns de som påpekade att det dröjde länge innan han tog bladet från munnen och sent omsider trädde fram som god humanist och demokrat – på tvärs mot sina tidigare betraktelser.
Spännande är också att verkets adressat inte bara är en samtid i nationalistisk turbulens och brand utan också en mycket närstående, Thomas äldre broder, den socialistiskt radikale författaren Heinrich. Det är han som utan namns nämnande avses, när författaren ömsom ironiskt, ömsom aggressivt sårat och föraktfullt talar om ”civilisationslitteratören”. Den nyckeln hade naturligtvis samtiden men har inte vi. Bra att Landin tillhandahåller den i sitt förord och samtidigt understryker att typen, den av franska revolutionen inspirerade upplysningsradikalen, är en allmänfigur i framställningen. En tidstyp.
Bland annat är det just dessa allmänbegrepp och allmänperspektiv som gör läsningen av det här verket, som fram till nu bara har översatts till japanska (!), prövande och rent ut sagt tjatig. Framställningen vimlar av flygbladsretorik och utspel som på 100 års avstånd smulas sönder om de utsätts för litet dekonstruktion och argumentationsanalys. Gång på gång förutsätter Mann det som skall bevisas. Och ofta är han motsägelsefull. Till sist sitter man där med famnen full av invektiv och klagan. Jag kursiverade vid läsningen de ord som han upprepade gånger stampar på och varnar alla med nationellt sinnelag och bildningsrespekt för. Ord som framsteg, liberalism, socialism, lyckomoral, positivism, bellettristisk esteticism, dansmani, sexualkultur, kosmopolitism, Paris, anarkism, republik, jämlikhet och broderskap.
Ja, och så då ideligen ”frihet” och ”demokrati”. Det önskvärda är följaktligen det motsatta och bäst av allt den tyska folkkaraktären. Mer just politiska än dessa betraktelser har väl inte någon annan ”opolitisk man” mäktat skriva samman.
Man vill säga såja, såja, sehr geehrter Herr Mann. Lugna sig nu och tänk på vad Goethe sa: Skapa, konstnär, tala inte!
Men en sådan ironi är ohistorisk och en gratiskritisk hållning för den som har facit i hand. Den aktivismens och nationalismens höga visa som här fått sitt uttryck är ett tidsdokument. Och som sådant intressant. Liksom att det är författat av en av vår litteraturs främsta.
