Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Thomas Kanger: Gränslandet

Elina Wiik agerar privatspanare i nya romanen om polisen från Västerås.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Gränslandet uppbär tematiska likheter med filmregissören Tom Tykwers existentiella drama Heaven, men moralfrågeställningarna är inte lika krävande när Elina Wiik befinner sig i gränslandet mellan yrkesrollen och privata intressen.
Det händer absurt mycket i romanens inledning: Västeråspolisen Wiik, som grubblar över sin framtid, ger sig ut på en resa genom Europa, för att finna sig själv. Hon hamnar i den syditalienska byn Monte Angelo, inleder ett förhållande med den tystlåtne Alex, som blir mördad. Wiik åker förkrossad hem till Sverige, upptäcker att hon är gravid, föder en dotter. Stoff för en hel tv-serie, Kanger får med rubbet på de första femtio inte särskilt tätskrivna sidorna.
Sedan börjar själva kriminalhistorien och Kanger har bättre koll på händelseutvecklingen, dialogen blir vassare, när Wiik agerar privatspanare för att utröna vem Alex egentligen var och varför han blev mördad. Hon hamnar i det forna Jugoslavien, får en tolk i form av den gatusmarta 19-åriga tjejen Dannica, och finner sig motarbetad av varenda myndighet.
Till skillnad från Camilla Läckberg och Anna Jansson handlar det hos Kanger mer om utredningsarbete än romanfigurernas vardagsbestyr, han ger ett påläst intryck i avsnittet från Italien och i skildringen av konflikten mellan kroater och serber, han vet vilka beståndsdelar en spänningsroman måste ha, men går aldrig riktigt på djupet. Slutknorren är otippad, trots att författaren gödslat med ledtrådar. Trovärdigheten är det lite si och så med, och allt går väldigt hastigt, i de sista kapitlen.