Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

THOMAS GÖTSELIUS

Thomas Götselius avhandling handlar om en informationsteknisk revolution av samma magnitud som digitaliseringen. EN ENASTÅENDE BOK, fylld med levande lärdom, sinnrika argument och fascinerande detaljer, skriver Thomas Karlsohn.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

THOMAS GÖTSELIUS

Själens medium

Glänta

När Handelns utredningsinstitut meddelade att Ipad och dess syskon utsetts till årets julklapp rådde oenighet om vad apparaterna ifråga skulle kallas. I tidningar och etermedia talades omväxlande om läsplattor och surfplattor. Den förstnämnda termen användes av många journalister, den sistnämnda förordades av HUI.

Man kan tycka att denna namnförvirring är en tillfällighet. Snart vinner den mest passande beteckningen överhanden och ordbruket stabiliseras. Men oklarheten är ingen slump utan ett tecken på en motsättning inom tekniken själv. En läsplatta är tänkt att avlösa den tryckta boken. Den försöker främst – som Amazons Kindle – imitera en historisk förlaga. Därmed hotar den att utplåna originalet. En surfplatta kan istället sägas vara ett sammansatt medium inom vilket olika format integreras med varandra. Sådan integrering förbättrar kanske chanserna till överlevnad: möjligheten att läsa e-böcker skyms av Youtube, Facebook och musik.

Ovissheten kring plattorna är en del av vår tids undran över bokens framtid, en undran som alltför sällan leder till seriöst tankearbete. Men ett lysande undantag finns nu i litteraturvetaren och kritikern Thomas Götselius doktorsavhandling med titeln Själens medium. Skrift och subjekt i Nordeuropa omkring 1500. I detta arbete undersöks de historiska förutsättningarna för vår undran, och samtidens lästekniska omvälvningar framträder i skarp belysning.

Avhandlingen utspelar sig under den period för femhundra år sedan då den tryckta boken utlöste en informationsteknisk revolution av samma magnitud som digitaliseringen. Vid denna tid stod det klart att Gutenbergs uppfinning var en obetvinglig kraft som ingen kunde undfly. Samhälleliga institutioner som kyrka och universitet påverkades i grunden, liksom även den framväxande lärdomskulturen och vetenskapen. De nedärvda uppfattningarna om fenomen som text, författarskap och läsning var inte längre rimliga och giltiga. Resultatet blev omformuleringar vars konsekvenser vi fortfarande erfar. Ja, faktum är att åtskilliga komponenter i den företeelse vi kallar litteratur kan spåras ett halvt millennium tillbaka.

Själens medium är indelad i fem omfattande kapitel som förbinds inbördes genom en av Michel Foucault och Friedrich Kittler inspirerad idé om ett så kallat diskursivt nätverk. Götselius vill studera ett övergripande system inom vilket texter cirkulerar, författare blir till och läsarsjälar formas. Han avstår därför från litteraturvetarens vanligaste syssla, tolkningen av det konstnärliga verket. Istället uppsöker och förbinder han några särskilt viktiga platser där tryckpressens konsekvenser kan avläsas.

Vilka är dessa platser? Götselius beger sig på upptäcktsfärd utanför de traditionella gränserna för det akademiska ämne han verkar inom. Han rör sig exempelvis obesvärat över till teologin och pedagogikhistorien. Undersökningen länkar samman disciplineringen av latintragglande barn med nya föreställningar om skriftens väsen och textutläggningens funktion. En central tes som formuleras inledningsvis och återkommer genom studien rör följderna av massproduktionen. När böcker kunde mångfaldigas identiskt blev det möjligt att tänka ett slags urskrift. Bortom medeltidens alla manuskriptvarianter och hopplösa snårskog av kommentarer kunde man nu ana sig till en sann och ursprunglig text som alla människor borde tillägna sig.

Götselius gränsöverskridande ansats är långt djärvare än den humanistiska standardavhandlingens. Men lyckas företaget? Jag vill utan tvekan påstå att författaren skrivit en enastående bok. Själens medium är fylld med levande lärdom, sinnrika argument och fascinerande detaljer. Huvudframställningen löper över mer än trehundra sidor och sedan följer nästan tvåhundra sidor noter. Men trots omfånget saknas transportsträckor. Genuint tänkande pågår från början till slut, och som läsare dras man på varje sida med i processen.

Risktagande av det slag som Själens medium representerar lämnar med nödvändighet angreppspunkter oförsvarade. För den som vill finns åtskilliga invändningar att pröva mot detta arbete. Själv grubblar jag över den outredda relationen mellan Götselius renässansperiod och den romantik trehundra år senare som förebilden Kittler dissekerat grundligt. Jag noterar också frånvaron av vissa givna referenser inom forskningen om den tidigmoderna perioden. Till exempel saknas Norbert Elias. Men framför allt känner jag en kluvenhet inför det teoretiska perspektiv som anläggs. Någonting väsentligt tycks gå förlorat när författares och läsares utsagor eller upplevelser så konsekvent betraktas som effekter av teknologier och produkter av maktkonstellationer. Vilken bild skulle framträda om vi istället försökte förstå 1500-talets människor från insidan? Om vi betraktade deras uttryck för existentiella erfarenheter som sanningsanspråk riktade mot oss själva?

Trots dessa kritiska frågor: Själens medium visar att det finns hopp för svensk humanistisk forskning. Thomas Götselius har levererat ett imponerande motdrag mot humanioras pågående utslätning och likriktning.

Bild: Elisabeth Alvenby